Judarna

Text av Lillemor Hallin från boken “Strömmar av liv, Om den helige Andes verk i vår tid” (Bokförlaget Libris, Örebro 2006)

Den kristna splittringens historia började redan i urkristendomen. Judar och hedningar var kallade att höra samman i Kristi kropp. ”Tack vare Kristus Jesus är hedningarna genom evangeliet arvingar som vi (judar), tillhör samma kropp som vi och har del i löftet som vi” (Ef 3:6). Vi kristna utan judiskt ursprung är endast vilda grenar som ympats in på det äkta olivträdet, Israels folk (se Rom 11:17-32). Men synagogan och den äldsta kyrkan förkastade varandra på ett tidigt stadium och den judekristna delen av kyrkan försvann. Redan på 100-talet började ersättningsteologin växa fram, den teologi som kom att hävda att Gud har förkastat Israels folk och att den kristna kyrkan nu är ”det sanna Israel.” (1)  

Ersättningstanken fortplantade sig därefter inom kristenheten. När öst- och västkyrkan från år 1054 gick skilda vägar ansåg de sig båda vara den enda sanna kyrkan. De reformatoriska kyrkorna såg på samma sätt på sig själva, och så har det fortsatt genom hela den kristna splittringens historia. Gud antas ständigt förkasta tidigare gemenskaper av troende och ersätta dem med nya. 

Judarna har, med ersättningsteologin som bakgrund, förtryckts i alla delar av den växande kristna världen genom alla tider. Genom lagar och förordningar har de marginaliserats, föraktats, smädats, förlöjligats, isolerats, förföljts och dödats, i öst och i väst, av ortodoxa, katoliker och protestanter, tills vår tids sanslösa förintelse lett till att kristenheten äntligen börjat vakna. 

”Kanske Gud har förskjutit sitt folk?” frågar Paulus i brevet till romarna (Rom 11:1 ff). ”Visst inte”, svarar han själv. ”Men när de föll blev det till räddning för hedningarna, för att detta skulle sporra deras egen avund. Om deras fall gav världen rikedom och deras nederlag gav hedningarna rikedom, vad skall då inte deras fulla styrka ge?” En del av Israels folk har gjorts förstockade och ska förbli så tills hedningarna i fullt antal har nått målet. Men då ska hela Israel bli räddat. Vi kristna har ingen anledning att yvas. Alla har vi syndat. Gud räddar alla, men först hedningarna och sedan judarna, det utvalda folket. Räddandet av judarna kommer uppenbarligen att ske lättare än räddandet av hedningarna. ”Ty om du skars ut ur den vildoliv som du av naturen hörde till och mot naturens ordning ympades in på ett odlat olivträd, hur mycket lättare kan då inte de äkta grenarna ympas in på sitt eget träd” (Rom 11:24). ”Ser man till evangeliet är de Guds fiender, för er skull. Ser man till utkorelsen är de hans älskade, för fädernas skull. Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse” (Rom 11:28-29).

Till oss hednakristna säger Paulus: ”Var inte övermodig utan ta dig i akt; ty om Gud inte skonade de ursprungliga grenarna skall han inte heller skona dig” (Rom 11:20-21). Men kristenheten blev övermodig – och den föll också sönder.

Kristen enhet förutsätter därför försoning mellan kristna och judar. Så gott som alla kyrkor och samfund söker i dag denna försoning. Året 1948, då staten Israel utropades, är en betydelsefull vändpunkt, eftersom judarna då fick en ny plattform, ett eget land. Vid Kyrkornas Världsråds möte detta år fastslog man att ”alla de kyrkor som vi representerar tar kraftfullt avstånd från antisemitismen.” 1969 tog också Lutherska Världsförbundet avstånd från Luthers alla antisemitiska uttalanden. 

I Andra vatikankonciliet (1962-65) slog den katolska kyrkan fast att judarna är Guds älskade folk och att Gud aldrig tar tillbaka sina gåvor och sin kallelse (Rom 11:29). När påven Johannes Paulus II 1986 besökte synagogan i Rom förklarade han att judarna är våra mycket älskade äldre bröder. Påven själv, biskopar och många andra katoliker har otaliga gånger bett judarna om förlåtelse för gångna tiders försyndelser. Inspirationen har kommit bland annat från påven Johannes Paulus’ rundbrev Ut unum sint (2), där han uppmanar alla oss kristna att erkänna våra misstag, att omvända oss, att förlåta och försonas. I mars 2000 bad han själv i Jerusalem om förlåtelse för katolikers synd mot judarna i alla tider. 

Kristna vallfärdar i dag till de tidigare koncentrationslägren och till andra platser där judefientliga handlingar begåtts. Under tårar håller de gudstjänster och ber om förlåtelse för vad som där skett. Kristna i alla läger ber i många sammanhang och på många platser judarna om förlåtelse för kristenhetens synd mot dem. 

Kristenheten börjar alltså på allvar inse betydelsen av sina judiska rötter. Man tar till sig att såväl Jesus som hans familj och hans efterföljare var fromma judar, att Jesus själv föddes, levde och dog som en jude. Kristna inser i dag alltmer att den polarisering mellan judendom och kristendom som de undervisats om genom tiderna gett en falsk bild av judendomen. 

Bland judarna växer samtidigt en ny syn på de kristna fram. År 2000 sammanställde mer än 150 judiska forskare, lärde och rabbiner i Israel, England, USA och Kanada, ett unikt dokument, Dabru Emet (Tala sanning), som innebär en omvärdering av de kristna och kristendomen. (3) Man konstaterar där att mycket binder judar och kristna samman. ”Vi tror att tiden nu är inne för judarna att få kunskap om de kristnas ansträngningar att upphöja judendomen… Vi anklagar inte de kristna för synder som deras förfäder begått.” 

Dr Edward Kessler, ledare för Centre for Jewish-Christian Relations i Cambridge och en av undertecknarna, framhåller dessutom: (4) ”Vi judar är mycket stolta över Albert Einstein, Heinrich Heine och Sigmund Freud. Men Israels allra berömdaste son är i stort sett okänd bland oss. Nu när relationerna mellan judar och kristna blir allt friare, är då inte tiden inne för ett större judiskt intresse för juden Jesus?”

Men Guds Ande visade sig ha ytterligare en stor överraskning i beredskap, nämligen den messianska judendom som i all tysthet breder ut sig i dag. I de messianska synagogorna firar man de judiska festerna och utvecklar samtidigt tydligt judiska mönster i sin bekännelse av Jesus Kristus som Messias. 

Året 1948 var naturligtvis i första hand en vändpunkt för judarna själva. Med tryggheten i ett eget land kunde de på ett helt nytt sätt börja söka nya relationer till de kristna. En nyfikenhet på Jesus fanns dock redan från 1883, det år då judar inledde återflyttningen till Palestina. Juden Joseph Rabinowicz i Moldavien startade vid denna tid den första församlingen av jesustroende judar. 1922 skrev historikern Josef Klausner boken Jesus av Nasaret. 1930 förklarade sig religionsfilosofen Martin Buber ha funnit en bror i Jesus. Många judar bidrar i dag till forskningen kring Jesus och den tidiga församlingen. 

Den messianska rörelsen tog fart på ett markant sätt från 1967, efter Israels seger i sexdagarskriget mot Egypten, då man återfick Jerusalem. (5) I och med att judarna både hade sitt eget land och staden Jerusalem, började de kunna identifiera sig med Jesus som den judiske Messias utan att behöva riskera sin identitet. Redan 1987 fanns i USA 30 000-50 000 messiastroende judar. (6) I dag finns i all tysthet cirka etthundra sådana församlingar i själva Israel, kanske fler. Men den snabbaste tillväxten sker i det tidigare Sovjetunionen: Ryssland, Ukraina, Vitryssland och Moldavien. Även icke judar söker sig till dessa församlingar.

De äldsta kyrkorna och de messiastroende judarna har emellertid svårt att förstå varandra. För judarna representerar de äldsta kyrkorna på ett särskilt sätt århundraden av förtryck och förakt. I dessa kyrkor har man å andra sidan svårt att se de messiastroende judarna som representanter för en ”kyrka”. (7) Detta har sin grund i historien. De ekumeniska evangelikala väckelsevindar som började blåsa inom den protestantiska kristenheten från 1730-talet ledde så småningom fram till pingströrelsen och den karismatiska förnyelsen. De gav upphov till en ny typ av lärjungaskap som fungerar i nätverk både utanför och så småningom också inom de traditionella samfunden. Det är just detta mönster som präglar den messianska judenheten. Och varför?

Det var de evangelikala kristna som tog Bibelns uttalanden om judarna på allvar i en tid då de äldre kyrkorna ännu var helt fångade av ersättningsteologin. Evangelikala kristna uppmuntrade judarna och inledde samarbete med dem. Judekristna allianser och begynnande judekristna församlingar växte fram.

Så kom 1950- och 60-talets Jesus-rörelse, också den med rötter i de evangelikala sammanhangen. Jesusrörelsen drog till sig många radikala kristna ungdomar och kom på ett sätt att utgöra en inledning till den karismatiska förnyelsen. Även judiska ungdomar kom till tro på Jesus genom denna rörelse, men de ville inte ingå i ett kristet samfund utan leva ut sin tro på Jesus som Messias i sin judiska miljö. 

1967 uppstod så den messianska judiska rörelsen som ett verk av den helige Ande. Rörelsens struktur och församlingsmodell är tydligt evangelikal. Och liksom den evangelikala kristenheten till stora delar är karismatisk så är också den messianska judenheten detta till stora delar. Den katolske prästen Peter Hocken, som studerat saken grundligt, menar att det är en försynens skickelse att den messianska rörelsen växer fram som en självstyrande judisk företeelse och inte står under hednakristen ledning. Återuppväckandet av kyrkans judiska uttryck är ett så stort verk att det kräver ett eget ingripande av den helige Ande, menar han. (8)

Många anar i dag att judarna har nyckeln till de kristnas enhet. (9) Först när judarna, ”det äkta olivträdet”, finner sin plats i Kristi kropp kan alla de olika kristna riktningarna, ”de inympade grenarna”, finna sina platser.

Men för att detta skall kunna ske måste först en ännu djupare försoningsprocess med det judiska folket komma till stånd från kristen sida. Det handlar om närmare tvåtusen år av djupt kränkande och orättvis behandling. Vi kristna måste radikalt och ärligt bekänna vår synd genom tiderna gentemot judarna, vårt högmod, vårt förakt, vårt dömande, våra lögnaktiga idéer om dem, vårt våld och att vi stött ut Guds egendomsfolk ur gemenskapen. Kristi kropp, Messias’ kropp, är ofullständig om det judiska uttrycket saknas i den. Den kan helas endast om vi börjar upphöja judarna. (10) 

Den messianska judendomen utgör en stor utmaning för hela kristenheten som ju själv började som en inomjudisk rörelse. Kristi kropp är den judiske Messias’ kropp, offrad på korset. Kyrkan kom till genom hans död och uppståndelse. Förlusten av det grundläggande judiska elementet måste ha stympat kyrkan oerhört. Det är av största vikt att hon återfinner sina rötter för att bli den kyrka som hon är menad att vara. 

Det är endast genom en djupgående process av ånger och bön om förlåtelse som kristenheten kan finna sina rötter. Här har de äldsta kyrkorna det största ansvaret. De kristna, i synnerhet de äldsta kyrkorna, måste hjälpa judarna till läkedom av deras inre sår för att de i frihet ska kunna återta sitt fulla messianska arv. När vi kristna, i ödmjukhet inför Guds verk med judarna i dag, kan göra upp med vår egen historia och inte sätta hinder i vägen för den helige Andes verk kommer Kristi kropp att förvandlas. 

Judarna är det främsta folket i Kristi kropp, Messias’ kropp. Endast Gud själv vet hur alla hinder ska överbryggas för att de, med den helige Andes hjälp, ska kunna inta sin rätta plats i denna. 

(1) Hocken, Peter: The Strategy of the Spirit. Eagle, Guildford, Surrey 1996, sid 234 ff

(2) Att de blir ett (Ut unum sint). Johannes Paulus II:s rundskrivelse. Om ekumenikens uppgift. Katolsk dokumentation 24. Katolska Bokförlaget, Uppsala, 1997.

(3)  The Institute for Christian and Jewish Studies, London. www.icjs.org/what/njsp/dabruemet.html

(4) Kessler, Edward: These Rays of Light. A Jewish-Christian Revolution: Artikel i The Tablet, London, 30 juni 2001, sid 940.

(5) Hocken, Skammen och härligheten, sid 51. Livets Ords förlag.
(6) Hocken, P: One Lord, One Spirit, One Body, tryckt för The Pater Noster Press av A. Wheaton & Co Ltd, Exeter, Devon 1987, sid 49. 
(7) Hocken, Peter: The Historic Churches and the Messianic Jews. Föreläsning vid TJCII:s Europeiska konferens i Wien 19 febr 2003. Peter Hocken är verksam inom TJCII, ”Toward Jerusalem Council II”, ”Mot det andra konciliet i Jerusalem”. TJCII är ett initiativ för omvändelse och försoning mellan de judiska och de hednakristna delarna av Kyrkan. Visionen i dag är att få till stånd ett andra koncilium i Jerusalem som i ett viktigt avseende går motsatt väg jämfört med det första konciliet, beskrivet i Apg 15. Medan det första konciliet genomfördes av judiska jesustroende som beslöt att inte lägga den judiska lagens krav på de hednakristna, så verkar man idag för att det andra konciliet ska genomföras av hednakristna ledare som erkänner och välkomnar judiska jesustroende tillbaka in i Messias’ kropp utan att kräva att de ska lämna sin judiska identitet och sina judiska traditioner. Ordet ”Mot” i namnet antyder att man i dag inte har auktoritet att sammankalla ett sådant koncilium, men man kan be och arbeta på att det en dag får komma till stånd. Det yttersta syftet med att ena Kroppen och återinsätta judarna på deras rätta plats är att förbereda Jesu återkomst i härlighet och fullbordandet av hans frälsande verk i Gudsriket. Webadress: www.tjcii.org
(8) som 7

(9) Hocken, Peter: Skammen och härligheten, sid 200. Livets Ords förlag

(10) Hocken, Peter: Deepening the Vision; The Restauration of the Church of the Circumcision. Föreläsning vid TJCII:s Europeiska konferens i Wien 18 febr 2003

(Peter Hocken avled 2017)