Texter av Stefan Larsson
Just an ordinary Jew
A case for why Paul should be studied within Jewish studies
Nordisk judaistik • Scandinavian Jewish Studies | Vol. 29, No. 2
Vad är messiansk judendom?
Messiansk Judendom (MJ) är:
…ett modernt fenomen, som framför allt har växt fram de senaste 50 åren;
…men ändå inte är ett nytt fenomen! MJ har i olika former funnits sedan första århundradet efter Kristus fram till slutet på Antiken, men även i konkreta former från 1700-talet och fram till idag. Under medeltiden finns det inga källor som indikerar dess existens, annat än att det fanns judar som bekände Jesus som Messias, men som endera hade tvingats konvertera (och praktiserade sin judiska tro i hemlighet) eller helt övergav sin judiska kultur för att bli “goda” kristna. Huruvida det bland dessa judar fanns de som både trodde på Jesus och praktiserade judendom vet vi inte i nuläget, utifrån den historie-kritiska forskning som finns. Oavsett detta, så tycks det inte finnas en konkret kontinuitet av MJ från Jesu tid fram till idag. Dagens MJ är ett sorts försök till att hitta tillbaka till en “ursprungligare” version av Jesus-tro.
…en mycket viktig rörelse just därför att den på allvar försöker återskapa, eller återfinna, den allra allra tidigaste kyrkans, eller snarare synagogans, tro och praxis.
…en rörelse som säger att dagens kristna har fel, i den mån som de är ersättningsteologiskt orienterade, eftersom de har missat det viktigaste av allt, näst Jesus själv: det judiska folket!
…en rörelse som säger att:
…Guds frälsning av världen sker genom det judiska folket, som är Guds utvalda folk;
…detta judiska folk fortfarande har sin unika förbundsrelation med Gud, och därför borde stå i centrum för den kultur som hyllar judarnas Messias, Jesus, som världens frälsare;
…judar därför ska hålla Torans alla bud, precis som innan Jesus kom;
…Gud kommer att rädda judarna från förtryck och lidande eftersom Gud är en trofast Gud som håller sitt förbund, även om människor kan komma till korta;
…Gud också hela tiden har avsett att använda det judiska folket för att välsigna hela världen – det är ytterst hela mänskligheten som Gud vill rädda;
…när Jesus kommer tillbaka den andra gången, så kommer han likväl i första hand att komma till sitt folk Israel och till sin stad Jerusalem. Allt detta är till gränslöst stor välsignelse för hela världen – det resulterar i uppståndelsen från de döda för alla de människor som förtröstar på Gud – men det judiska folket är det nav runt vilket detta sker.
Varför ett sådant fokus på GT, och varför kalla det Torah?
Vi tror på det vittnesbörd som de första Jesus-troende gav - att Gamla Testamentet är Guds Ord, Skriften. Ingen i den tidiga kyrkan kände till Nya Testamentet - eftersom det ännu inte existerade. För Jesus, Paulus, Petrus och alla de andra fanns bara en enda Bibel: och de kallade den aldrig för “Gamla Testamentet”. Det är sant att Paulus och Hebréerbrevets författare hänvisar till det mosaiska förbundet som ett åldrigt eller tynande förbund - men förbund och Skrift är inte samma sak. Förbundet måste förstås främst som en överneskommelse, som Gud sluter med det judiska folket vid Sinai. Förbundet innehåller förvisso bud, men buden är inte samma sak som förbundet. Alla de bud som omfattas av Sinai-förbundet kan inkluderas i det “vidare” konceptet av ett åldrigt förbund, men Torans profetior om det kommande nya förbundet visar att det judiska folket ska leva efter samma bud och regler även efter att Anden har utgjutits - ja, att det är först då som de till fullo kommer att kunna göra detta. Ingen författare i NT, Paulus inklusive, likställer Skriften med det åldrande förbundet. Det är inte Guds ord som ska fösvinna - det är den gamla överenskommelsen från Sinai, som dessutom folket bröt direkt, som ska ersättas av ett nytt förbund där Gud själv är garanten för att det judiska folket håller Hans Torah. Anden är en förstlingspant för detta förbunds slutgiltiga uppfyllande - inte en ersättning för Torah.
För att därför eftersträva det synsätt på Bibeln, HELA Bibeln, som de första generationerna av Jesus-troende hade, väljer vi att kalla dessa Skrifter för Torah, så som de själva gjorde (eller “nomos” i grekisk-talande kretsar). För att vara ännu mer precis så används Torah oftast för de fem Moseböckerna, medan termen Tanakh istället används för hela den skriftsamling som kristna kallar för det Gamla Testamentet.
Genom att föredra termer som Torah, Tanakh och den Hebreiska Bibeln positionerar vi oss mot den senare kyrkans teologiska utveckling, som vi menar är olycklig - under andra århundradet växte den s.k. ersättningsteologin fram, där Kyrkan tog över Israels plats och gjorde sig till “sanna judar” istället för det judiska folket. Alla Guds löften till judarna tolkades om till att istället gälla den icke-judiska kyrkan. Det var i denna anda som termen “Gamla Testamentet” började användas. Genom att återgå till de första “messianernas” (Jesus-troendes) begreppsbruk vill vi börja att hela de skador som uppstått i kyrkans teologi och i relationen till det judiska folket.
Men jisses, lagen då? Den kom ju Jesus för att göra slut på?
Där menar man inom messiansk judendom att Paulus har misstolkats - för han är den ende nytestamentlige författare (möjligtvis med undantag för Hebréerbrevets författare) som verkar påstå sådana saker. Jesus själv underströk att Han inte kom för att riva ner lagen - tvärtom ska lagen bestå så länge som himmel och jord består. Det är alltså inte så att lagen i dess skrivna form måste vara evig: men ännu består himmel och jord, och därmed Torah.
Två punkter ligger till grund för den messianska tolkningen:
Vi måste ta hänsyn till framställning av Paulus i Apostlagärningarna. Paulus bedyrade i 2 Kor 4:2 att han aldrig smusslade med budskapet - vi vill tro att Paulus var en rättskaffens man som inte bedrog eller lurades “för evangeliets skull”. När han då i Apg inför stora skaror men även inför myndigheter påstår att han aldrig ha brutit mot lagen, templet eller traditionerna, så vill vi tro på honom. Vi vill inte acceptera att Paulus var “bedrägligt sann mot sig själv” genom att i sitt inre veta att han egentligen menade det “kristna sättet” att förstå lag, tempel och traditioner - Paulus var en avancerat tränad och framstående farisé, som visste exakt hur hans ord uppfattades av andra judar och romare som lyssnade. Det skulle sannerligen ha varit ett smusslande om han medvetet ljög inför dessa för att komma undan straff. Och det bryter också mot den Paulus vi möter i hans brev, som ofta straffades för rättframheten i sin tro.
Det finns andra möjliga, historie-kritiskt kvalificerade tolkningsmodeller för hur vi kan förstå de passager i Paulus brev som till synes nedvärdera Torah (lagen). Paul within Judaism-perspektivet är ett paradigm inom paulinska studier där forskare under de senaste ca 30 åren har utvecklat ett förhållningssätt som gör att vi slipper leva med en “dubbel” Paulus, och framför allt med en falsk Paulus. 1 Kor 9 behöver inte längre förstås som att Paulus säger att han missionerade genom att lura och skådespela inför människor, allt för att vinna dem till Kristus. Det finns alternativ till traditionella missförstånd.