Bokrecension; "Guds Israel?" Peter Halldorf

En bok om Israel skriven av en pingstpastor kanske inte skulle få så många att höja på ögonbrynen. Men i detta fall handlar det om Peter Halldorf, en ekumenisk gigant i det kristna landskapet. Tidigare ledare för den ekumeniska kommuniteten i Bjärka Säby, författare, retreatledare och redaktör för tidskriften Pilgrim. Halldorf har genom sitt enträgna engagemang för ekumenik mellan frikyrkan och de äldre kyrkofamiljerna, liksom hans passion för den monastiska traditionen och dess spiritualitet, fått en unik ställning som förkunnare. 

De senaste åren har Halldorfs resa mot den kristna trons judiska rötter gjort sig tydlig. Inte minst i nya boken “Guds Israel?” (Libris). Boken är skriven som en resedagbok där Halldorfs upplevelser i Israel varvas med teologiska och politiska reflektioner. Halldorfs lediga och poetiska anslag inbjuder till sträckläsning. Här får vi följa med i allt från hans morgonritualer i gravkyrkan i Jerusalem till vandringar på Jeremias berg. Han språkar med rabbiner, nunnor, aktivister, judar och kristna. 

Den huvudsakliga frågeställningen genom boken är om fred är möjligt i det konfliktdrabbade området. Konfliktens perspektiv synas, också på ett teologiskt plan: Halldorf markerar tidigt i boken att han tar avstånd från den s.k. ersättningsteologin, som säger att kyrkan övertagit judarnas roll som Guds utvalda folk. Tonen är respektfull och hans argumentation oftast balanserad. I hans kritik mot sionismen citerar han både Tanaks profeter och samtida skribenter och man går inte miste om hans rättvisepatos. Trots detta faller han tyvärr in i en variant av supersessionism när han menar att det nya förbundets teologi upplöser territoriella landområden. För Halldorf är dagens Israel inte uppfyllelsen av bibelns profetior, snarare “ett land och ett sammanhang där ‘Guds Israel’ kan vittna om Guds vishet." 

Pusselbitar som jag saknar i boken är resonemang om radikal islamism kopplat till konflikten samt om vilken betydelse Jesustroende judar kan ha som fredsmäklare i Israel. Halldorfs intention med boken är dock att den ska läsas som just en resedagbok, inte som en föreläsning. Halldorf är på väg och hans resa bortom ökenfäderna mot den tidigaste formen av kristen tro, en messiansk gren inom judendomen, lär vi få läsa mer om i hans framtida böcker.

David Åhlén

Bokrecension: Läs Bibeln med Rabbi Jesus

Texten publicerades i tidningen Sändaren 3 februari, 2021.

Läs Bibeln med Rabbi Jesus

Lois Tverberg (Sjöbergs förlag)

När en känd frikyrkopastor helt nyligen twittrade om tips på böcker om kyrkohistoria skickade jag honom en länk till Lois Tverbergs bok Läs Bibeln med Rabbi Jesus (Sjöbergs förlag). Inte för att det är en bok om kyrkohistoria men för att boken ger en gedigen inblick i hur kristna tänkte innan kyrkofäderna. Litteratur om Jesus som jude och om att tolka Nya Testamentet utifrån ett judiskt perspektiv har än så länge mest florerat i forskarvärlden - det är därför en glädje att Läs Bibeln med Rabbi Jesus ges ut på ett kristet bokförlag med en stor läsarskara utanför de teologiska fakulteten. 

Med ett ledigt språk och personlig ton presenterar Lois Tverberg, norsk-amerikan med luthersk bakgrund, sina upptäckter från judiska studier. När hennes bok Sitting at the feet of Rabbi Jesus fokuserade på Jesu religiösa miljö är Läs Bibeln med Rabbi Jesus mer inriktad på att förstå den judiska, bibliska kulturen.

Tverberg lyfter fram hur vi i västvärlden, påverkade av ett grekiskt tänkesätt och influerade av en individualistisk livsstil, ofta har svårt att till fullo förstå bibelns språk, retorik och budskap. Hon belyser svårigheten med översättningar och uppmuntrar till studier i bibelns originalspråk, hebreiska. Hon visar exempel på hur även Nya Testamentet (trots sin grekiska) har ett bakomliggande hebreiskt anslag och hur vi utan den förförståelsen missar många värdefulla nyanser i de nytestamentliga texterna. Framförallt utmanar Tverberg kristna till en holistisk läsning av bibeln - att inte enbart betrakta berättelserna i Tanakh (Gamla Testamentet) som skuggbilder av “det nya”.

Tverberg målar upp Jesu judiska miljö på ett kunnigt och engagerande sätt. Varje kapitel avslutas dessutom med en rad frågor för fortsatta studier - något som kunde passa för studiecirklar och kristna församlingar som vill fördjupa sig i den kristna trons judiska rötter likväl som för judar som vill lära sig mer om relationen mellan den tidiga Jesusrörelsen och antikens judendom. Exempelvis nämns det att Paulus var lärjunge till Rabbi Gamaliel (omnämnd i Mishna dussintals gånger) och skolad i den muntliga traditionen - samt att en äldre tradition av parasha och haftarahläsningen (före 500-talet e.v.t.) harmonierar med textutläggningar i Nya Testamentet. 

Ett välkommet bidrag till den judisk-kristna dialogen.

David Åhlén

Ta bort “judesuggan” i Wittenberg (och Uppsala domkyrka)!

På stadskyrkans fasad i Wittenberg, kyrkan där Martin Luther predikade, finns en sk Judensau (“Judesugga”) från 1305 placerad. Den avbildar en rabbin som tittar under svansen på en sugga och andra judar som dricker från spenarna. En inskription lyder "Rabini Shem hamphoras," ett obegripligt språk som förmodligen nedvärderar "shem ha-meforasch" ("Det fullt uttalade namnet [av Gud]). Skulpturen är en av många i sitt slag som fortfarande finns kvar i Tyskland.

I Vom Schem Hamphoras (1543) kommenterar Luther skulpturen i Wittenberg, och som ett eko av bildens antisemitiska motiv, placerar han Talmud i suggans tarmar:

”Här i vår kyrka i Wittenberg finns en sugga skulpterad i sten. Unga grisar och judar ligger och diar under henne. Bakom suggan böjer sig en rabbin över suggan, lyfter upp hennes högra ben, håller hennes svans högt och ser intensivt under svansen in i hennes Talmud, som om han läste något skarpsinnigt eller extraordinärt, och det är säkert härifrån de får sin Shemhamphoras."

Skulpturen är anstötlig och kränker judar och deras tro. Den måste tas bort så att den inte visas offentligt på kyrkans vägg utan istället placeras och förklaras i ett annat forum. Annars fortsätter judar att uppleva antisemitismen genom en sådan kränkande bild, och deras värsta farhågor om den kristna trons natur bekräftas. Om kyrkan verkligen ångrar sig för sådana bilder, måste den vidta åtgärder för att ta bort dem från att visas offentligt.

Skulpturen är inte bara en förolämpning mot det judiska folket, utan är allmänt oanständig pga dess obscena motiv. Det är också en skymf mot en plats för kristen tillbedjan som borde utsmyckas med värdighet och anständighet, inte med obscenitet och chockerande antisemitiska bilder.

“Judesuggan” i Wittenberg fortsätter, genom sin antisemitiska och hatiska framställning, att kränka än idag. Försöket att ta itu med detta genom att placera en förklaring och en minnesplatta under skulpturen (1988 av skulptören Wieland Schmiedel) är inte tillräckligt. Förklaringen lyder:

"Guds riktiga namn, det baktalade Chem Ha Mphoras som av judar, långt innan kristendomen, betraktades som nästan outhärdligt helig, dog med sex miljoner judar, under korsets tecken."

Vi uppskattar att kyrkan beslutade att göra något för att förklara och uttrycka ånger, men tror inte att Gud dog i Förintelsen. Denna förklaring är återigen en felaktig användning av Guds namn.

Under 2017, 500-årsjubileet för den lutherska reformationen, är det dags att ta bort denna staty och ersätta den med något som istället kan hedra Israels Gud, respektera det judiska folket och föra värdighet till en kristen plats för tillbedjan istället för att behålla en skulptur som är avskyvärd, obscen, förolämpande, kränkande, förtalande, smädande, blasfemisk, antisemitisk och provocerande.

Denna namninsamling kommer även överlämnas till Uppsala domkyrka och ärkebiskop Antje Jackelén då en liknande “Judesugga” finns placerad i domkyrkan - nästan framme vid koret på den vänstra pelaren.

Vänligen underteckna och sprid namninsamlingen! Länk här.

Tack på förhand!

Richard Harvey/David Åhlén

Reflektioner kring Göran Larssons bok "Judarna, Ers Majestät!"

Jag har precis läst ut Göran Larssons återutgivna bok “Judarna, Ers Majestät” som på ett förträffligt sätt argumenterar mot ersättningsteologin. Boken är personlig och lättläst och jag kan verkligen rekommendera den. Det finns dock passager i boken som jag finner problematiska utifrån ett messianskt perspektiv (för det första omnämns inte den messianska judendomen, vilket i sig är oförståeligt med tanke på att boken handlar om judisk-kristna relationer). Men det jag tänker belysa här handlar snarare om de slutsatser Larsson gör när det kommer till de hednakristnas Torahobservans. Det handlar specifikt om att han motsätter sig att hednakristna ska observera de bud som har med judiska identitetsmarkörer att göra och nämner bland dessa sabbaten och kashrut (matlagar). Larsson går till och med så långt att han beskriver kristna sabbat/högtidsfirare som ersättningsteologiska (i omvänd mening) då distinktionen mellan jude och hedning inte blir tydlig. Jag är helt med på att hednakristna inte är ålagda att hålla alla bud på samma sätt som judarna (här går ex One Law rörelsen för långt ifrån apostlarnas halakha i Apg 15). Det som dock förvånar mig är att Larsson inte ger sig i kast med att förklara hur många bud som inkluderas i de fyra riktlinjer som apostlarna ger de hednakristna iom Jerusalemmötet. Begreppet ”kött från kvävda djur” lämnas utanför diskussionen. Här ges inte heller någon bild av hur “de gudfruktiga” levde under andra templets tid. Han nämner inte heller något om Didaches riktlinjer till hednakristna eller om den historiska forskning (ex Oskar Skarsaune) som kan uppvisa hur hednakristna grupper i diasporan fortsatte att iaktta sabbaten och matreglerna.

Diskussionen kring hedningars relation till Torah förs inte bara inom kyrkans värld. Den diskuteras livligt i judiska kretsar i takt med att den noakidiska rörelsen under de senaste decennierna växt sig allt större. Rabbiner som David Katz och Chaim Clorfene har argumenterat för noakidernas Torahobservans genom att lyfta fram begreppet ger toshav - som i biblisk kontext används om främlingen i landet. Dessa främlingar/hedningar menar man inte bara uppmuntrades utan förväntades helga vilodagen. Man menar att den halakha som idag råder i den ortodoxa judiska världen (där icke-judar avråds från att hålla sabbaten) är beklaglig då den bygger på den kontext som var rådande under Rashi eller Rambams dagar. Dessa auktoriteter associerade sin tids hedningar som avgudadyrkare. Idag, menar rabbi Chaim Clorfene, befinner vi oss i en övergångsfas mellan exil och Israels återupprättelse vilket gör att rådande halakha försvårar för de noakider/gerei toshavim som idag önskar fördjupa sin Torahobservans.

Om vi gör en parallell till de strömningar inom kyrkan, där hednakristna i allt större omfattning söker sina judiska rötter, så låter Larssons slutsats (om vad de hednakristna ska hålla i lagen) lik de rabbiner som idag klamrar sig fast vid gamla tiders halakha. Här behöver vi se att även vi befinner oss i en övergångsfas från exil till upprättelse, där allt fler judar upptäcker sin Messias (den messianska judendomen) och fler kristna vill identifiera sig som gudfruktiga på någon nivå. Det handlar om en förberedelsetid inför den messianska eran då undervisning ska utgå från Sion och då alla folk ska dra upp till Jerusalem för att tillbe Herren och fira lövhyddohögtid.

David Åhlén