Bokrecension; "Guds Israel?" Peter Halldorf

En bok om Israel skriven av en pingstpastor kanske inte skulle få så många att höja på ögonbrynen. Men i detta fall handlar det om Peter Halldorf, en ekumenisk gigant i det kristna landskapet. Tidigare ledare för den ekumeniska kommuniteten i Bjärka Säby, författare, retreatledare och redaktör för tidskriften Pilgrim. Halldorf har genom sitt enträgna engagemang för ekumenik mellan frikyrkan och de äldre kyrkofamiljerna, liksom hans passion för den monastiska traditionen och dess spiritualitet, fått en unik ställning som förkunnare. 

De senaste åren har Halldorfs resa mot den kristna trons judiska rötter gjort sig tydlig. Inte minst i nya boken “Guds Israel?” (Libris). Boken är skriven som en resedagbok där Halldorfs upplevelser i Israel varvas med teologiska och politiska reflektioner. Halldorfs lediga och poetiska anslag inbjuder till sträckläsning. Här får vi följa med i allt från hans morgonritualer i gravkyrkan i Jerusalem till vandringar på Jeremias berg. Han språkar med rabbiner, nunnor, aktivister, judar och kristna. 

Den huvudsakliga frågeställningen genom boken är om fred är möjligt i det konfliktdrabbade området. Konfliktens perspektiv synas, också på ett teologiskt plan: Halldorf markerar tidigt i boken att han tar avstånd från den s.k. ersättningsteologin, som säger att kyrkan övertagit judarnas roll som Guds utvalda folk. Tonen är respektfull och hans argumentation oftast balanserad. I hans kritik mot sionismen citerar han både Tanaks profeter och samtida skribenter och man går inte miste om hans rättvisepatos. Trots detta faller han tyvärr in i en variant av supersessionism när han menar att det nya förbundets teologi upplöser territoriella landområden. För Halldorf är dagens Israel inte uppfyllelsen av bibelns profetior, snarare “ett land och ett sammanhang där ‘Guds Israel’ kan vittna om Guds vishet." 

Pusselbitar som jag saknar i boken är resonemang om radikal islamism kopplat till konflikten samt om vilken betydelse Jesustroende judar kan ha som fredsmäklare i Israel. Halldorfs intention med boken är dock att den ska läsas som just en resedagbok, inte som en föreläsning. Halldorf är på väg och hans resa bortom ökenfäderna mot den tidigaste formen av kristen tro, en messiansk gren inom judendomen, lär vi få läsa mer om i hans framtida böcker.

David Åhlén

Recension: Roten som bär dig - om Israel i Nya Testamentet

Recensionen publicerad i tidningen Dagen 26 februari, 2021

Roten som bär dig - om Israel i Nya Testamentet (Semnos förlag) av Håkan Sunnliden.

Jag har alltid uppfattat Håkan Sunnliden som en profetisk person som inte varit rädd för att gå sina egna vägar. Sunnliden har varit verksam inom den karismatiska rörelsen och pionjär inom husförsamlingsrörelsen trots att han varit präst i Svenska kyrkan. Det är därför inte förvånande att han utforskar den kristna trons judiska rötter - som den sanningssökare han är.

Med sin nya bok Roten som bär dig - om Israel i Nya testamentet ger Sunnliden är en bra översikt vad gäller bibelns perspektiv på Israel. Han varvar detta med personliga glimtar från resor till landet Israel, landets moderna historia och politik samt intressanta reflektioner kring judisk tradition etc. Hans genomgång av Israels roll i Nya testamentet ger läsaren en överskådlig bild av den judiska kontexten som Jesus och apostlarna levde i.

Håkan Sunnliden är på en spännande resa och det är uppenbart att han har jobbat med frågorna om kyrkans relation till det judiska folket och Israel under många år. Han kritiserar bl a ersättningsteologin (som säger att kyrkan har ersatt Israel som Guds folk) men även tvåvägs-teologin (som menar att Gud har en frälsningsväg för judar och en annan för de kristna). Han riktar också en viss kritik mot den messianska rörelsens icke-judar som vill följa bud som att iaktta sabbat och kashrut. Möjligen uppstår en viss dissonans mellan den sistnämnda kritiken och den Torah-positiva undervisning han själv ger uttryck för i boken - här efterlyser jag en större diskussion från författarens håll. Jag saknar även en lista på referenslitteratur, men i övrigt är ”Roten som bär dig” en mycket fin och viktig bok som säkerligen kommer väcka många nya tankar och upptäckter, för fördjupad bibelförståelse, hos läsaren. 

David Åhlén

Recension "Läs Bibeln med Rabbi Jesus" Lois Tverberg

Texten publicerades i tidningen Sändaren 3 februari, 2021.

Läs Bibeln med Rabbi Jesus

Lois Tverberg (Sjöbergs förlag)

När en känd frikyrkopastor helt nyligen twittrade om tips på böcker om kyrkohistoria skickade jag honom en länk till Lois Tverbergs bok Läs Bibeln med Rabbi Jesus (Sjöbergs förlag). Inte för att det är en bok om kyrkohistoria men för att boken ger en gedigen inblick i hur kristna tänkte innan kyrkofäderna. Litteratur om Jesus som jude och om att tolka Nya Testamentet utifrån ett judiskt perspektiv har än så länge mest florerat i forskarvärlden - det är därför en glädje att Läs Bibeln med Rabbi Jesus ges ut på ett kristet bokförlag med en stor läsarskara utanför de teologiska fakulteten. 

Med ett ledigt språk och personlig ton presenterar Lois Tverberg, norsk-amerikan med luthersk bakgrund, sina upptäckter från judiska studier. När hennes bok Sitting at the feet of Rabbi Jesus fokuserade på Jesu religiösa miljö är Läs Bibeln med Rabbi Jesus mer inriktad på att förstå den judiska, bibliska kulturen.

Tverberg lyfter fram hur vi i västvärlden, påverkade av ett grekiskt tänkesätt och influerade av en individualistisk livsstil, ofta har svårt att till fullo förstå bibelns språk, retorik och budskap. Hon belyser svårigheten med översättningar och uppmuntrar till studier i bibelns originalspråk, hebreiska. Hon visar exempel på hur även Nya Testamentet (trots sin grekiska) har ett bakomliggande hebreiskt anslag och hur vi utan den förförståelsen missar många värdefulla nyanser i de nytestamentliga texterna. Framförallt utmanar Tverberg kristna till en holistisk läsning av bibeln - att inte enbart betrakta berättelserna i Tanakh (Gamla Testamentet) som skuggbilder av “det nya”.

Tverberg målar upp Jesu judiska miljö på ett kunnigt och engagerande sätt. Varje kapitel avslutas dessutom med en rad frågor för fortsatta studier - något som kunde passa för studiecirklar och kristna församlingar som vill fördjupa sig i den kristna trons judiska rötter likväl som för judar som vill lära sig mer om relationen mellan den tidiga Jesusrörelsen och antikens judendom. Exempelvis nämns det att Paulus var lärjunge till Rabbi Gamaliel (omnämnd i Mishna dussintals gånger) och skolad i den muntliga traditionen - samt att en äldre tradition av parasha och haftarahläsningen (före 500-talet e.v.t.) harmonierar med textutläggningar i Nya Testamentet. 

Ett välkommet bidrag till den judisk-kristna dialogen.

David Åhlén

Bo (Gå till) 2 Mos 10:1-13:16

Veckans parasha börjar med att skildra de sista plågorna, där Israels Gud gör upp med de Egyptiska avgudarna. I den sista plågan är domen att allt förstfött ska dö. Detta är en sista manifestation av vem som är den enda sanne Guden. I Egypten betraktades Farao som gudomlig och hans förstfödde son likaså. 

Israels folk fick befallningen att i varje hushåll välja ut ett felfritt lamm, slakta det och stryka dess blod på dörrposterna. För de familjer som gjorde så passerade dödens ängel deras hem och de förstfödda skonades. Ordet för påsk - pesach betyder just “passera”. 

Ett annat bud som Israels barn fick, var att städa bort all jäst - all chametz. Man fick uppmaningen att baka bröd utan jäst, osyrat bröd som kallas Matsa. Surdeg eller jäst är en symbol för synd och matsabrödet symboliserar därmed frihet, sanning och renhet.

I 1 Korinthierbrevet 5:6-8 skriver Rav Shaul (Paulus) om detta; Ert skryt låter inte bra. Vet ni inte att lite surdeg syrar hela degen? Rensa bort den gamla surdegen för att ni må vara en ny deg, eftersom ni är osyrade. Ty vårt påskalamm Messias har blivit slaktat. Låt oss därför hålla högtid, inte med gammal surdeg, inte med ondskans och elakhetens surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade deg.

Jeshua nämner också surdeg i liknelser när han talar om fariséernas hyckleri.

Intressant nog är det mellersta matsabrödet under Sedermåltiden (som kallas Afikoman matsa) det som Jeshua refererar till när han bryter brödet och säger; "Detta är min kropp, som utges för er. Gör detta till minne av mig." Det mellersta brödet symboliserar lammet. Så när Jeshua bryter det och säger att det är hans kropp så menar han; jag är påskalammet, min kropp ska offras för världen.

I judisk tradition sveper man in och gömmer undan den ena delen av det mellersta matsabrödet och den “hittas” sedan igen i slutet av måltiden. Det finns mycket messiansk symbolik i detta. Jeshua är påskalammet vars blod utgjöts och “ströks på dörrposterna” för att alla de som tror ska bli räddade från döden. Hans kropp sveptes in och han var död men uppstod igen på tredje dagen.

Precis som när Israels folk ingick förbundet med Herren på Sinai, då Mose stänkte blod på folket (2 Mos 24:5-8) och blodfläckarna på kläderna bekräftade att man tillhörde förbundet så refererar Jeshua till blodsförbund då han under måltiden lyfter den tredje (Välsignelsens bägare) av sammanlagt fyra bägare vin som dricks under sedermåltiden och säger: Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgivet för er  (Luk 22:20).

Gud befriade sitt folk Israel från slaveriet och likaså har han befriat mänskligheten ur den ondes våld.

Vatten till vin

Jeshuas mirakel under bröllopet i Kana där han förvandlade vatten till vin är förutom ett extraordinärt mirakel också en profetisk manifestation av det kommande messianska riket. I judisk tradition finns tanken om att de rättfärdiga ska få ta del av mirakulöst vin vid den messianska banketten.

Herren Sebaot skall på detta berg göra en festmåltid för alla folk, en festmåltid med utsökta rätter och gamla viner, ja, med bästa vin, väl klarat. (Jesaja 25:6)

Den Helige, välsignad vare han, kommer att bjuda till bankett för de rättfärdiga i Edens lustgård ... Han kommer att ge dem att dricka "fint, åldrat vin" som bevarats i sina druvor sedan skapelsens sex dagar. (Midrash Rabbah)

Jeshuas svar till sin mor Mirjam (Maria) “Min stund har ännu inte kommit” (Joh 2:4) kan i ljuset av detta förstås som “den messianska festmåltiden har ännu inte kommit”. Jeshuas ord under den sista måltiden i Matt 26:29 pekar också i den riktningen; “Jag säger er: Från denna stund kommer jag inte att dricka av det som vinstocken ger, förrän på den dag då jag dricker det nytt tillsammans med er i min Faders rike."

Det vin som fick avnjutas under bröllopet i Kana var den bästa årgången koshervin någon tidigare smakat - ett vin gjort av druvor som hade bevarats sedan skapelsens början,  distribuerad av Guds son, det levande Ordet från begynnelsen.

“Värden smakade på vattnet, som nu hade blivit vin, och han visste inte varifrån det kom. Men tjänarna som hade öst upp vattnet visste det. Värden kallade därför på brudgummen och sade: "Varenda människa sätter först fram det goda vinet, och det som är sämre när gästerna börjar bli druckna. Du har sparat det goda vinet ända till nu." (Joh 2:9-10)

Kristen kashrut

Artikeln tidigare publicerad i tidskriften Eliyahu.

I takt med att den messianska rörelsen växer utmanas kyrkan i många frågor av en alternativ bibeltolkning. En av dessa frågor har att göra med bibelns matregler. När kyrkan traditionellt tolkat Petrus syn (Apg 10:9-16) som ett tecken på att all mat är ren och ok att äta, ger oss de Jesustroende judarna en ny tolkning.

Aaron Eby, Jesustroende jude, bibellärare och författare till boken ”Biblically Kosher” (First Fruits of Zion, 2012) förklarar att Petrus syn inte alls handlar om mat – den bär snarare ett judiskt symbolspråk genom vilket Gud ville berätta för Petrus att hedningarna inte var orena ”Men mig har Gud visat att man inte skall kalla någon människa ohelig eller oren” (Apg 10:28). I synen symboliserar djuren olika nationer/folkslag och duken med dess fyra hörn symboliserar världen. Det finns inget i bibeltexten som antyder att Petrus efter synen ändrar sin hållning i fråga om matregler. Petrus fortsätter, liksom de övriga apostlarna, hålla den judiska lagen. 

Ett annat bibelställe som kyrkan ofta använt för att hävda att matreglerna är upphävda är Markus 7, där Jesus ”förklarar all mat ren”. Problemet med den tolkningen är dock att texten inte specifikt handlar om mat utan om rituell handtvagning. Den messianska teologen och bibelöversättaren David H Stern kommenterar texten i Jewish New Testament Commentary: ”Många antar att Jesus upphävde matreglerna och därmed förklarade griskött som ren mat, men det är inte sant! Sedan början av kapitlet har ämnet varit den muntliga traditionens syn på rituell renhet i förhållande till handtvagning och inte alls frågan om matregler! (egen översättning)

Den rituella handtvagningen var en praktik som hade sin bakgrund i templets reningscermonier och som genom ”de äldstes stadgar” (Markus 7:3) överfördes till vardagslivet. Fariséerna var noggranna med rituell handtvagning i samband med måltider för att undvika rituellt oren mat. Uppenbarligen lägger inte Jesus samma tonvikt på detta utan menar att det som primärt orenar en människa är det som kommer från hjärtat (otukt, avund, onda tankar etc.). Han kritiserar fariséerna för att de prioriterar fädernas regler framför Guds Torah. Både Eby och Stern understryker att själva frasen ”därmed förklarade han all mat för ren” är en forcerad översättning av grundtexten som bygger på kyrkans traditionella förförståelse utav texten.

Om lagarna angående matreglerna är oförändrade för messianska judar så återstår frågan om vad som gäller de hednakristna.

Jerusalemmötet i Apg 15 är kanske den text som tydligast visar att även hednakristna förväntas iaktta matregler: ”de skall avhålla sig från sådant som orenats genom avgudadyrkan, från otukt, från köttet av kvävda djur och från blod.” (Apg 15:20) Eby hävdar att ”kött från kvävda djur” syftar på kött som inte har slaktats korrekt enligt traditionen för rituell slakt. För att styrka denna tes hänvisar han till rabbinska källor samt bibelforskare som John B Pohill, Joseph A Fitzmyer, Peter J. Tomson och Richard Bauckham. Bauckham påvisar bl.a. parallellen till 3 Mos 17:13 ”(…) av det slag som får ätas, skall han låta blodet rinna ut”.

Förtäring av icke-kosherslaktat kött var en av de saker som hednakristna skulle avhålla sig från ”Ni gör rätt om ni undviker sådant.” (Apg 15:29). Vidare kan Jakobs ord som avslutar Jerusalemmötet betraktas som en inbjudan till de hednakristna att fördjupa sin observans i frågan om kosher. ”Ty Mose har i tidigare släktled haft sina förkunnare i alla städer, då han föreläses i synagogorna varje sabbat.” (Apg 15:21). Eby nämner också att Didache (tidig apostolisk skrift) uppmuntrade de kristna att bära så mycket de kunde av Herrens ok (Torah) i fråga om matregler (Didache 6:2-3).

Eby lyfter även fram historiska exempel på kristen kashrut. Han nämner kyrkohistorikern Oskar Skarsaune som i boken ”In the shadow of the Temple” menar att det finns historiska bevis för att hednakristna i Lyon, Frankrike så sent som på 200-talet e Kr, då Ireneus var stadens biskop, fortfarande följde matreglerna i linje med beslutet från Jerusalemmötet. I takt med att kyrkan bröt med de judiska traditionerna så upphörde dock på sikt denna praktik.

”Biblically Kosher” av Aaron Eby kan beställas via www.ffoz.org

Läs Stefan Larssons kommentar angående Markus 7 och Apg 10.

Shemot

Mose var en förebild för Messias. Man säger till och med att Mose hade kunnat bli Messias om det inte hade varit för folkets synd med kalven och stentavlorna som slogs sönder. Mose brukar kallas den första förlossaren och Messias den andre frälsaren. Messias måste likna Mose. 

Det finns en intressant parallell mellan ett stycke i Hebreerbrevet och Midrash Rabba där Mose identifierar sig med sitt folk och önskar att få dö i deras ställe.

“I tron vägrade Mose som vuxen att låta sig kallas Faraos dotterson. Han valde att hellre bli illa behandlad tillsammans med Guds folk än att en kort tid leva i syndig njutning. Han räknade Kristi smälek som en större rikedom än Egyptens alla skatter, ty han hade sin blick riktad på lönen.” (Heb 11:24-26)

Kanske hämtade Hebreerbrevets författare stoff från samma tradition som Midrash Rabba. Vi läser om Messias smälek;

“En dag när Mose hade blivit vuxen, gick han ut till sina bröder och såg på deras slavarbete. Vad betyder det, att han  ‘såg på deras slavarbete’? Det innebär , att han såg hur nedtyngda de var, att han grät och sade: ‘Ve mig för er skull, om jag ändå kunde dö för er.’ Det finns inget tyngre arbete än tegeltillverkning och han brukade dela deras bördor och hjälpa var och en av dem.” (Midrash Rabba 1:27)

Vayechi (och han levde)

I veckans parasha får vi ta del av händelser som inträffade innan Jakobs död. Dels kan vi lära oss att Jakob “adopterade” Josefs söner Efraim och Manasse, de skulle nu räknas som Jakobs egna söner. Josef fick en dubbel välsignelse av Jakob då Josefs både söner blev stamfäder i Israel tillsammans med Josefs bröder. Denna dubbla välsignelse uttalar man fortfarande iom förbönen för söner under sabbatens liturgi på fredagskvällen i judiska hem “Må Gud göra dig lik Efraim, och Manasse”. 

I 1 Mos kapitel 49 läser vi om Jakobs profetior /välsignelser över sina söner. I kapitel 50 läser vi vidare om hur Jakob blir begravd i Makpela i Hebron. Efter Jakobs död blev Josefs bröder rädda att Josef skulle hata dem för vad de hade gjort mot honom tidigare i livet. Josefs svar som lyder är “Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo genom det som nu har skett för att bevara många människors liv.” Kapitel 50 avslutas med att Josef innan sin död (han blev 110 år gammal) påminner sina bröder om löftet om det förlovade landet. 

Vi ska dröja oss kvar vid ett av de profetiska ord som Jakob uttalade över sina söner. Det är den första delen av profetian som uttalas över Juda i kapitel 49 vers 8-10. Juda, dig skall dina bröder prisa. Din hand skall vara på dina fienders nacke, din fars söner skall buga sig för dig. Ett ungt lejon är Juda. Från rivet byte har du rest dig, min son. Han böjer sig, han lägger sig ner som ett lejon, som en lejoninna - vem får honom att resa sig? Spiran skall inte vika från Juda, inte härskarstaven från hans fötter, förrän han som den tillhör kommer och folken blir honom lydiga. (1 Mos 49:8-10)

I judisk tradition har man förstått denna text som löftet om Messias. Vers 9 och stycket om Lejonet av Juda har paralleller i Uppenbarelseboken 5:5 där Jeshua omnämns som lejonet av Juda stam, Davids rotskott. 

I den hebreiska texten i 1 Mos 49 nämns tre olika ord för lejon;

• gur aryeh, lejonunge

• aryeh, halvvuxet lejon

• lavi, fullvuxet lejon

Denna process av tillväxt liknas vid den gradvisa uppenbarelsen av Messias. Lejonungen symboliserar Messias “Josefs son” som likt Josef “dödas”. Den slutliga bilden med ett fullvuxet lejon som ligger ner (med frågan - vem får honom att resa sig?) anspelar på kung Messias, Davids son som ligger ner bland nationerna. Med andra ord en bild på Messias makt i världen. Enligt Rashi är bilden med lejonet som växer en anspelning till kung David som smordes när Saul ännu var kung. En lejonunge som växte till ett fullvuxet lejon och refererar till 2 Sam 5:2 “Redan för länge sedan, ännu medan Saul var kung över oss, var det du som var ledare och anförare för Israel. Till dig har Herren sagt: Du skall vara herde för mitt folk Israel, ja, du skall vara furste över Israel.”

Den kryptiska formuleringen “Från rivet byte har du rest dig, min son” i 1 Mos:49:9 anspelar på Juda som övertalade bröderna att inte döda Josef utan istället sälja honom som slav. “Då sade Juda till sina bröder: "Vad har vi för nytta av att döda vår bror och dölja hans blod” (1 Mos 37:26).

Som en parallell till vers 10 “Spiran ska inte vika från Juda inte härskarstaven från hans fötter, förrän han som den tillhör kommer och folken blir honom lydiga.” vill jag avsluta med Jesaja 9:6-7; “Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste. Så skall herradömet bli stort och friden utan slut över Davids tron och hans kungarike. Det skall befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet från nu och till evig tid. Herren Sebaots nitälskan skall göra detta.”

Och Jesaja 11:10... “Det skall ske på den dagen att hednafolken skall söka Isais rot, där han står som ett baner för folken, och hans boning skall vara härlig.”

Billig nåd

“Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och tänk inte: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham av dessa stenar.” (Lukas 3:8)

Jochanan / Johannes döparen uppmanade sina åhörare att inte förlita sig på sina förfäders meriter för frälsning - utan i stället omvända sig från sina synder. Inom judisk folktro fanns en uppfattning kopplad till detta som påminde om det fenomen som inom modern kristenhet kallas “hyper-grace”. DT Lancaster lyfter i sin undervisning (Torah Club / Jesus my Rabbi) fram exempel på “billig nåd” lära i Talmud och midrash litteraturen.

Rabbi Levi said, “In the Hereafter Abraham will sit at the entrance to Gehenna, and permit no circumcised Israelite to descend therein.” (Midrash Rabba)

There are some who are sentenced to suffer in Gehenna, but our father Abraham comes, brings them up to himself, and receives them to himself. (Talmud)

Det var denna föreställning om att undgå Guds dom, i egenskap av Abrahams barn, som Johannes Döparen motsatte sig. Han gör detta påstående genom en ordlek med de hebreiska orden söner (banim) och stenar (avanim): “Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham av dessa stenar.”

Den maskerade Jesus

I veckans parasha läser vi om Josef, oigenkännlig för sina judiska bröder. Josef, med det av Farao givna egyptiska namnet Safenat-Panéa.
Josef var en förebild för Messias. Jeshua maskerades av den hednakristna kyrkan och har inte känts igen av sina judiska bröder. Kyrkan har predikat om Jesus, Guds son men inte om Jeshua, Davids son. Jeshua är dock i sin roll som Messias, om än fortfarande dold, den som uppehåller Israel. En dag ska han, likt Josef, ge sig till känna och omfamna sina bröder.

Dopets judiska ursprung

(Texten tidigare publicerad i tidskriften Eliyahu)

Det ursprungliga kristna dopet, d.v.s. omvändelsedopet eller dopet som bekräftelse av tron på Jesus har sin bakgrund i olika former av judiska dop.

Ett av dessa dop är de rituella reningsbaden. Dopet i en s.k. mikveh/mikvah (dopbassäng) användes exempelvis innan förtäring av offerkött i templet. En kvinna med menstruation betraktas som rituellt oren och måste efter sin menstruation döpas innan hon har sexuellt umgänge med sin man. En död kropp ska enligt judendomen döpas – likaså de som har vidrört ett lik. Rituell orenhet har inte med synd att göra utan är kopplat till vanliga företeelser i vardagslivet men är på olika sätt relaterade till kroppen. 

Det judiska proselytdopet är ett annat dop där konvertiten döps till att få en judisk identitet. Mikvahn liknas då vid både en grav och vid moderlivet.  Då konvertiten genomfört dopet betraktas han/hon som nyfödd jude/judinna.

Intressant nog använder Jesus ett språk som kan hänvisas till det judiska proselytdopet i sitt samtal om att bli född på nytt med fariséen Nikodemus (Joh 3:1-20).  Nikodemus fråga ”Hur kan en människa födas när hon är gammal?” kan, om vi tolkar detta som rabbinskt språk, betyda ”Hur kan någon konvertera till judendom när hon redan är judisk?” Jesu förklaring ”Det som är fött av köttet är kött och det som är fött av Anden är ande” kan då tolkas som att även den som är född jude behöver uppleva en andlig förnyelse för att komma in i Guds rike.

Omvändelse är också direkt kopplat till det judiska dopet. Att vända sig bort från synd och avsäga sig avgudar. Det är vanligt bland judar (främst bland ortodoxa judar) att döpa sig en en Mikvah varje år innan Yom Kippur (försoningsdagen) som ett tecken på omvändelse.

I ljuset av detta förstår vi att Johannes döparens omvändelsedop inte var ett helt nytt koncept för judarna – även om det givetvis var unikt genom Johannes roll som förelöpare för Messias och den röst som förkunnade hela Israels kollektiva omvändelse. Jordanfloden som en gång delat sig för Josua och Israels folk då de skulle inta landet (Josua 3) fick nu symbolisera en nystart för Israel. Gud kallade ännu en gång Israels folk till Jordan för att de med hängivna hjärtan skulle återvända till Guds lag.

När den messianska, Jesustroende församlingen senare döper nyomvända i Jesu namn betonas det nya livet med Messias. Paulus skriver i Titus 3:5 ”genom ett bad till ny födelse och förnyelse i den helige Ande” och lyfter fram omvändelsen och det eskatologiska hoppet i Rom 6:4 ”Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet.” Det kristna dopet har likheter med proselytdopet i fråga om den juridiska funktionen – dopet är en offentlig invigningscermoni för medlemskap i församlingen.

Omvändelse från synd och dopet som bekräftelse för tron på Messias som frälsare är centralt för det kristna dopet. Handpåläggning och bön om Andens utgjutelse över den nydöpta var också praxis i den messianska gemenskapen. Både dop och handpåläggning räknas till grunderna i Kristi lära (Hebreerbrevet 6:1-2). Intressant nog omnämns här dop i plural – ”reningar”.

Jeshua från Nasaret

“Han bosatte sig i en stad som heter Nasaret, för att det som var sagt genom profeterna skulle uppfyllas: att Jesus skulle kallas nasaré” Matt 2:23

Var hos profeterna kan vi läsa om att Messias skulle kallas Nasaré? Vi finner svaret i flertalet profetiska texter i Tanakh.

“Men ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam, en telning från hans rötter skall bära frukt. Över honom skall Herrens Ande vila, Anden med vishet och förstånd, Anden med råd och styrka, Anden med kunskap och fruktan för Herren.” (Jesaja 11:1-2)

Andra profetiska texter som talar om skott eller gren (hebreiska netser) är Jesaja 4:2, Jeremia 23:5, Sakarja 3:8 samt 6:12.

Det finns arkeologiska, historiska bevis som talar för att ättlingar till kung David bosatte sig i Galileen ca 200-100 år f.Kr. Namnet på staden Nasaret (Netzeret) vittnar om detta då det kommer direkt från ordet netser/netzer (skott/gren) vilket anspelar på Jesajas messianska profetia. Det fanns bland Davids ättlingar en förväntan och stark medvetenhet om att Messias skulle födas genom deras släkt.

Lärjungar i den tidiga Jesusrörelsen kom snart att kallas Notsrim, inte för att de nödvändigtvis kom från Nasaret men för att de följde Jeshua från Nasaret.

Messias snara ankomst

Ty tusen år är i dina ögon som den dag som förgick i går, de är som en nattväkt. (Psaltaren 90:4)

Men glöm inte detta, mina älskade, att en dag för Herren är som tusen år och tusen år som en dag. Herren dröjer inte med att uppfylla sitt löfte, så som en del menar. Nej, han har tålamod med er, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig. (2 Petrusbrevet 3:8-9)

Inom judisk tradition (omskrivet i bl a Talmud och Zohar) finns tanken om att varje millennium motsvarar en av skapelsedagarna. Precis som jorden skapades på sex dagar och vilodagen inföll på den sjunde dagen så kommer den messianska eran inträda senast år 6000. Nu när året är 5781 enligt biblisk tideräkning så finns en stor messiasförväntan inom den judiska världen. Vi befinner oss (enligt milleniumklockan) på fredageftermiddagens tidpunkt - Mincha gedola som enligt judisk lag markerar den tid då sabbatens inflytande har påbörjats.

De tidigaste kyrkofäderna, som delvis fortfarande var påverkade av de judiska apostlarnas undervisning, levde i tron på ett messianskt tusenårsrike. Barnabasbrevet 15:4-5 talar om att allting ska nå ett slut efter sextusen år. “Behold, the day of the Lord shall be as a thousand years. Therefore, children, in six days, that is in six thousand years, everything shall come to an end. And He rested on the seventh day. this He meaneth; when His Son shall come, (…) then shall he truly rest on the seventh day.”

Vayetze

Det berättas om att Jakob lagt sitt huvud på en sten vid en himmelsk portal och drömde att han såg en stege som var rest från jorden. Änglar gick upp och ner på stegen och ovanför den stod Gud själv. Gud lovade Jakob att landet ska tillhöra hans efterkommande. Guds löften liknar den han gav till farfar Abraham – genom Jakobs efterkommande ska hela jorden bli välsignad. Jakob vaknar upp ur drömmen och uttrycker: "HERREN är verkligen på denna plats och jag visste det inte”!

Veckans messianska kommentarer visar på paralleller mellan Jakobs sömn och Jeshuas död. Där finns stenen med. Stenen som rullades bort, döden som övervanns. Där finns också en himmelsk port, en ny värld som öppnas för hela mänskligheten. Jeshua använder motivet från 1 Mos 28 när han talar om sig själv i Johannes 1:51 "Ni kommer att få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen."

Människosonen är en messiansk titel hämtad från Daniels bok. I judisk tradition är även ”stege” sullam, ett namn som används för Messias - tankar som har utvecklats av den judiska mystikern HaGra. Stegen symboliserar förbindelsen mellan himmel och jord och mellan gudomligt och mänskligt. 

När fick då lärjungarna se himlen öppen och änglar stiga upp och stiga ner över Jeshua?  I Lukas 22:43 omnämns att en ängel från himlen steg ned och gav Jeshua kraft under hans dödsångest och kamp i Getsemane. Änglarna fanns också vid Jeshuas grav. I Apg 1 läser vi om Jeshuas himmelsfärd där lärjungarna fick se en öppen himmel och änglar som steg ner.

När de nu var samlade frågade de honom: "Herre, är tiden nu inne då du ska återupprätta riket åt Israel?" Han svarade dem: "Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin makt har bestämt. Men när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns."

När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg upp, stod plötsligt två män i vita kläder hos dem. De sade: "Galileer, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som togs upp från er till himlen, han ska komma tillbaka på samma sätt som ni såg honom stiga upp till himlen."

I Apg 1:8 återupprepas löftena till Jakob och Abraham om att Israel ska få bli till välsignelse för hela världen. Lärjungarnas fråga till Jeshua om Israels upprättelse som nation brukar ibland tolkas som att lärjungarna hade missförstått något, fått något om bakfoten - men snarare bekräftar Jeshua att det Messianska riket, ett fysiskt rike med Jerusalem som huvudstad ska komma - det var bara inte deras sak att veta vilken tidpunkt det handlade om. Löftena som fäderna fick om Eretz Jisrael (landet Israel) står fast.

Slutligen en reflektion över Jakobs ord när han vaknar upp från drömmen och blir medveten om Guds heliga närvaro;  "HERREN är verkligen på denna plats och jag visste det inte”! Är det inte ofta så att HaShem överraskar oss mitt i det vardagliga - mitt i vår kamp och strävan. I denna begränsade värld kan vi genom Ruach HaKodesh, den helige Ande, likt Jakob stiga in i himmelska portar och få kontakt med det eviga och heliga.

Jungfru Miryam (Maria)

För några veckor sedan iom att den nya Torahläsningscykeln påbörjades gick jag med i FFOZ’s Torah Club som under två års tid genomför kursen “Jesus, My Rabbi”. Min intention är att publicera anteckningar från kursen här på bloggen varje vecka.

I samband med berättelsen om Jeshuas mirakulösa födelse och hur jungfrun Miryam (Maria) blev havande genom den helige Ande (Matt 1:18-25), nämner D.T. Lancaster en Talmudisk text som visar på en spännande parallell till NT texten. Där berättas om hur Moshes (Mose) far Amram skilde sig från sin fru Jochebed, allt för att undvika att en son skulle födas och därmed drabbas av Faraos påbud att alla judiska gossebarn skulle dödas. Alla hebreiska slavar följde Amrams exempel. Amram blev dock konfronterad av sin dotter Miriam som hävdade att Faraos påbud enbart gällde pojkar men att Amrams eget påbud drabbade både pojkar och flickor. Miriam påpekade dessutom att det inte var säkert att Faraos förordning skulle uppfyllas men att Amrams med säkerhet skulle uppfyllas. Amram tog till sig orden från sin dotter och återvände till sin fru Jochebed som visade sig vara gravid i tredje månaden (notera parallellen till Miryam, Jeshuas mor, som återvände till Josef i Nasaret när hon var i tredje månaden). Talmud ger en kryptisk förklaring till Jochebeds graviditet “tecken på att hennes jungfrudom återställdes” och “precis som befruktningen var smärtfri, så var förlossningen smärtfri” (b.Sotah 12a).

Är berättelsen från Talmud sann? frågar sig Lancaster. Egentligen spelar det ingen roll, det viktiga i sammanhanget är att Matteus och andra judar i nytestamentlig tid kände till legenden om Moshe mirakulösa födelse. I ljuset av berättelsen blev Miryams (Marias) mirakulösa befruktning ett tecken för de troende. Likt den första förlossaren Moshe så var Jeshua, den som skulle frälsa Israels folk.

Jom Kippur

Bön (Eten Tehilla) troligen skriven av Shimon Kefas (Petrus) som återfinns i Jom Kippur liturgin;

Powerful in force, absolving iniquity, great in counsel, and passing over transgression, He reveals the deep mysteries, exposing the darkness; He sits in a secret place, and sees all that is in secret. Knowledge and discernment go forth from His mouth, and His eyes wander about, yet no eye perceives Him. His word rules, and His dominion is forever; The fullness of the whole earth is His glory, and the heights cannot contain Him. 

Översättning; Aaron Eby

Rosh Hashanah

Det judiska nyåret Rosh Hashanah kallas också Basunhögtiden, Jom Terua - efter HERRENS befallning om att blåsa i shofar. Shofarens ljud kallar oss till omvändelse och påminner om domen och återupprättelsen. Det är en fanfar för Konungen och den vittnar om frälsning. I en Midrash om Isak står det; Gud sa till honom (Abraham) ’dina söner kommer synda mot mig, och jag ska döma dem på Rosh Hashanah (nyåret) om de inte ber mig om förlåtelse genom att blåsa i trumpeten den dagen.’ Och Abraham sa: ’Vad är en trumpet?’ Gud sa, ’vet du inte det?… Vänd dig om och se.’ Abraham såg sig omkring och fick då bakom sig syn på en bagge som hade fastnat med hornen i ett snår.’ (1 Mos 22:13) Han sa till honom (Abraham), ’De ska blåsa i detta horn och jag ska förlåta deras synder… först på Rosh Hashanah, och sedan på försoningsdagen” (Midrash Tanchuma B, Vayar 46).

Tsvi Sadan kommenterar texten utifrån hornets koppling till Messias (Psalm 132 och 1 Sam 2:10) i boken ”The Concealed Light”; ”Hornet liknas vid Davids styrka som fullt ut kommer manifesteras i en framtida son. Hans sons styrka, som trumpeten vittnar om, ska förlåta Israels synder.”

Veckans parasha: Ki Tavo

I veckans textavsnitt är det tre verser som understryker Israels kallelse som Guds egendomsfolk.
”Herren din Gud befaller dig i dag att följa dessa stadgar och föreskrifter. Du ska hålla fast vid och följa dem av hela ditt hjärta och av hela din själ. Du har i dag sagt att Herren ska vara din Gud och att du ska vandra på hans vägar, hålla hans stadgar, bud och föreskrifter och lyssna till hans röst. Och Herren har i dag gett dig sitt ord på att du ska vara hans egendomsfolk, så som han har sagt till dig, och att du ska hålla alla hans bud. Han ska upphöja dig till lov, berömmelse och ära över alla folk som han har gjort. Du ska vara ett heligt folk åt Herren din Gud, så som han har lovat.” (5 Mos 26:16-19)

Israels folk är kallade till att leva i avskildhet, att vara ett utvalt släkte, kungar och präster. Ett heligt folk och ett ljus för andra folkslag. Shaul påminner om denna speciella kallelse i Romarbrevet 11:29 och poängterar: ”Ty sina gåvor och sin kallelse kan Gud inte ångra.” I veckans haftarah med messianska förtecken (Jesaja 60:1-22) skriver profeten; ”Stå upp, stråla, för ditt ljus kommer och Herrens härlighet går upp över dig. Se, mörker ska täcka jorden och töcken folken, men över dig ska Herren gå upp, hans härlighet ska uppenbaras över dig. Hednafolk ska vandra i ditt ljus och kungar i glansen som går upp över dig.”

Den tidiga Jesusrörelsen kom snart att betrakta hednakristna som inympade i Israel. I sitt andra brev inkluderar Kefas de gudfruktiga Messiastroende hedningarna till Israels kallelse ”Men ni är ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk för att förkunna hans härliga gärningar han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Ni som förr inte var ett folk är nu Guds folk, ni som inte hade fått barmhärtighet har nu fått barmhärtighet.”

Veckans parasha: Ki Tetze (När du drar ut)

I 5 Mos 21:22-23 läser vi om påbudet att inte lämna kvar en död kropp (från någon som genom sin synd har förtjänat avrättning) som hänger på trä över natten utan begrava den samma dag ”ty en Guds förbannelse är den som blivit upphängd”. Fortfarande i våra dagar används denna passage och uttrycket Talui (den upphängda/den korsfäste) emot Jeshua från antimissionärkretsar för att påvisa att han inte kan vara Messias. Troligen hade Rav Shaul (Paulus) också använt samma retorik mot Mästaren innan sin omvändelse. I Galaterbrevet använder han dock texten från 5 Moseboken för att förklara sin nya uppenbarelse ”Messias friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe. Det står skrivet: Förbannad är var och en som är upphängd på trä”. (Gal 3:13)
Med ”lagens förbannelse” menar Shaul den förbannelse som kommer av att man inte håller Torahs bud (syndens lön är döden). Men hur Jeshua, i sin roll som fullkomlig Tzadik, istället tog denna förbannelse på sig när han dog på korset. I 2 Kor 5:21 skriver Shaul; ”Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.”