Olof Edsingers svar till Mishkan

Läs svaret här. Mishkan kommer bemöta det sista svaret från Olof i Mishkan talk under januari.

Mishkans svar till Olof Edsinger del 2

Stefan Larsson besvarar Olof Edsingers slutreplik i Dagen. Läs svaret här.

Mishkans svar till Olof Edsinger

En kortare version publicerades i tidningen Dagen 17/11, 2020

Glädje: Olof Edsinger ställer sig (i Dagen 10/11 2020) den viktiga frågan om hur vi som kristna ska förhålla oss till Bibelns alla bud. Frågan lyser oftast med sin frånvaro i kristen media: den frikyrkliga nåd-kulturen har inte riktigt plats för mer ingående diskussioner om lagar. Edsinger är, enligt min mening, en av de frikyrkliga företrädare idag som tydligast försöker inspirera till ett konkret lärjungaskap, där nåden inte utesluter en diskussion om Guds imperativ och livsstils-förväntningar på de människor som lever i Jesu efterföljd. Jag är tacksam för Edsingers röst i den offentliga debatten.

Den osäkerhet kring kristen etik som Edsinger adresserar i sin debatt-artikel ryms dock delvis i den terminologi som han själv använder. Idén om att en större del av Bibeln är ett “gammalt testamente” är i sig nämligen inte biblisk. Idén om att 75% av Bibeln på något sätt skulle vara äldre, och av mindre värde eller annan natur, dyker upp först i slutet av 100-talet e.Kr., och konceptet skapar teologiska problem som Paulus och de andra troende i de första generationerna av kristna inte behövde kämpa med. De funderade inte på vilken del av Bibeln som var “gammal” respektive “ny” - hela GT var Helig och Guds-andad Skrift. Ingen hade mer än enstaka texter av det som vi idag kallar för Det Nya Testamentet.

Grundantagandet för Edsinger är dock att det måste finnas något teologiskt starkt banbrytande mellan GT och NT, och att kristendom till sitt väsen är skild från antikens judendom. Detta betyder inte automatiskt att Edsingers påståenden är felaktiga - men det gör dem problematiska och värda att ta en närmare titt på.

Edsinger frikopplar t.ex. diskussionen om judiska identitetsmarkörer från dilemmat av att hantera missionen bland icke-judar, och får det tyvärr att låta som att de judiska Messias-troende hade initierat debatten om lagens vara eller inte vara redan innan icke-judar började komma till tro och “hedningarnas apostel” Paulus fanns med i rörelsen. Ett vanligt antagande är att Jesu undervisning och livsstil så pass bröt med dåtidens judendom att Hans lärjungar var tvungna att bryta ny mark relativt Toran. I ett sådant narrativ så stiger Paulus in och “löser” ett problem för de judiska Jesus-efterföljarna, och ger dem de teologiska och historiska incitamenten till att överge den Torah som de redan ansåg var en börda.

Detta är dock inte den berättelse som Det Nya Testamentet ger oss. Apostlamötet i Apg 15 visar att judar aldrig såg dopet i Messias och mottagandet av Den Helige Ande som ett skäl till att överge Toran och dess bud kring tempeltjänst och matlagar (vilket en noggrann läsning av Apg 10 och 11 också klart visar: visionen tolkas av Petrus som en vägledning inför mötet med icke-judar, inte som en uppmaning att sluta äta enligt Torans lagar: ett av de fyra apostoliska buden för hedningarna i Apg 15 är dessutom ett bud om att inte äta kvävt kött, taget ifrån en sektion med vissa matlagar för Israel ur 3 Mos 17). Apostlamötet handlade snarare om huruvida även hedningar var tvungna att bli judar och hålla hela Toran. Detta var ytterst en fråga om identitet, inte om moral, livsstil eller Lag-observans. 

Apostlamötet avklarades genom ett “halvt nej” till konvertering och Torah-observans: hedningar skulle inte omskäras, men de skulle likväl hålla en slags Torah för hedningar, representerat av de fyra bud som 3 Mos 17-18 föreskrev för de s.k. gerim (ett hebreiskt koncept för “icke-judar mitt ibland Israel”, ofta vanskligt översatt med termerna “invandrare” eller “främling”), dvs hedningar som valt att slå följe med Guds folk, leva mitt ibland de tolv stammarna och tillbe Israels Gud, utan att för den skull bli judar. Den första generationen av sådana gerim var den blandade folkhop som följde med israeliterna ut ur Egypten (2 Mos 12:38), och de hade, enligt Moseböckerna, ett eget medlemskap i den sinaitiska förbundsrelationen mellan Israel och Gud, och var, liksom övriga Israel, ålagda att ta emot undervisning om Toran och förmedla den till sina barn, delta i förbundsförnyande ceremonier, i olika högtider, i sabbaten, och i andra gudomliga påbud till Israels folk. Mycket talar för att den första generationen av Jesus-troende judar betraktade sina icke-judiska trossyskon som en ny, eskatologisk variant av gerim som skulle få följa med Israel på den ultimata Exodus-vandringen, från denna tidsålder och in i Guds Rike. Sådana hedningar var inympade i Israel, medborgare med full rätt att också få ta del i löftena till Israel, på samma sätt som de tidigare gerim var tänkta att få ta del av Israels välsignelser (förhoppningar som tids nog grusades av Israels avfall från Gud).

Paulus är dock den nytestamentliga författare som oftast åberopas när vi kristna vill hävda det orimliga i Torans fortsatta auktoritet, eller vill ifrågasätta det fysiska folket Israels fortsatta position som navet i Guds frälsningsverk. Han påstås ha universaliserat tron och frikopplat den både från Toran och från Guds löften till Israel om återupprättandet av en konkret, teokratisk stat på jorden med en davidisk ättling som konung. Paulus säger dock aldrig explicit (som Edsinger verkar vilja hävda) att Moses Torah har ersatts av Messias Torah/ lag. Det finns till att börja med ingen kristen konsensus på hur vi ska förstå konceptet “Messias lag”. Paulus skriver därtill på olika ställen att vi, som hedningar, kan uppfylla både “Lagen” och “Kristi Lag”, som inte verkar vara fullt synonyma men till synes ändå tangerar varandra. Det som förstärker detta intryck är att Bibeln aldrig säger att Guds folk i framtiden ska följa två olika lagar - och det står heller aldrig att den messianska Torah som ska förkunnas från Jerusalem (t.ex. Jes 2:3) är en lag skiljd från Mose Torah. Nya uppenbarelser eller insikter kan inte omintetgöra tidigare löften eller påbud (Gal 3:15 ff). Vad än “Messias Lag” mer exakt betyder, så ligger det nära den gängse förståelsen av Torah. 

Det smidigaste sättet, som också historisk-kritiskt ligger närmast till hands, för att harmoniera Paulus språkbruk om “Lagen” och “Messias Lag” är att förstå Messias Lag som de tolkningar och utläggningar om Lagens bud som Jesus gjorde. Under århundradena efter Jesu liv på jorden kom rabbinerna att utveckla begreppet “halakha”, dvs så som man “vandrar” och i praktiken lever ut Lagen (jfr t.ex. grundtexten i 1 Joh 2:6). Kristendomen kallades i begynnelsen för Vägen, som betecknar just ett sätt att “vandra”, att vandra enligt Messias “vandring”/ halakha. Begreppet “halakha” var ännu inte etablerat; istället skriver därför Paulus om Messias “lag”, Messias uttolkning av Skriften, där kärleken är den ledande principen. Något som stärker denna hypotes är att Jesu undervisning, för den noggranne läsaren, aldrig motsäger Toran (även om Han å andra sidan krockar med vissa samtida laglärde); istället ser vi hur Jesus utvecklar och fördjupar buden, samt ger sitt eget liv som exempel. Det är detta som inom judisk antik kultur kallades för att “uppfylla Lagen” (en term som senare kristen tolkningstradition kommit att betrakta som enbart profetisk, istället för att även se den etiska tillämpningen av frasen, som i t.ex. Bergspredikan i Matt 5-7). 

Messias är vidare Torans syfte och mål, Torans “teleologi”, inte dess “slut” - den översättning av Rom 10:4 som Edsinger väljer är en klassisk “lutheranism” och tar ett olyckligt steg bort från den grekiska grundtexten. Snarare bör vi förstå att Messias ryms överallt i Toran, så som Jesus själv undervisar i Luk 24:27, 44. Judasbrevet 5 och 1 Kor 10 indikerar t.o.m. att det var Jesus själv som vandrade med Israel i öknen när de fick motta Toran genom Mose. Johannesevangeliet beskriver Jesus just som Guds Ord, som ju givetvis även genomströmmar buden till Israels folk - i begynnelsen var Ordet, men det var också vid Sinai berg. Det faller därför på sin egen orimlighet att Guds Ord i mänsklig form skulle vara slutet på Guds ord i Skriften, så att säga. Både framfördes av Guds Ande och båda gav form åt Guds vilja, men på olika sätt med olika syften. För att parafrasera Mark 3:26: Om Gud går i strid med sig själv och blir splittrad, då är det fara och färde med riket och med Guds trofasthet. 

1 Kor 9:21 kan sannolikt heller inte tolkas på det sätt som Edsinger föreslår - då skulle Jesus fara med osanning i Sin Bergspredikan, där Han bedyrar att Han inte har kommit för att ta bort ens ett enda jota eller streck i Toran (Matt 5:17 ff). Paulus skulle dessutom ha varit en synnerligen oärlig förkunnare, som drev ett falskt spel för galleriet när han observerade Toran hos judar för att i nästa stund (sannolikt i samma stad) leva laglöst när han umgicks med hedningar (vilket han ju faktiskt själv dementerar i 1 Kor 9:21b). Paulus skriver istället att han förkunnade rent och rättframt, utan knep och hemligheter (2 Kor 4:2). 

Även om Edsingers övertygelse om vikten av bud är välkommen och viktig, så återfinns den största utmaning i hans text inte kring tolkningen av enskilda passager (som t.ex. de ovan), utan i hans syn på Bibeln som Guds ord. Edsinger åberopar kyrkofädernas system för att förklara hur olika delar av Skriften har relevans medan andra har tjänat ut sin bokstavliga funktion. Den senare kyrkans indelning av Toran i olika sorters lag-kategorier var dock helt främmande för både Paulus och Herren Jesus: varför ska vi då använda dem? Om Jesus säger att Han inte har kommit för att ta bort Lagen, och därmed menar samtliga bud, “även det minsta”, varför ska vi då tillämpa senare kyrkofäders termer (som de skapat för att ta avstånd från judendomen), och föreställa oss att Jesus egentligen menade de “moraliska” buden men inte t.ex. de “ceremoniella”: en indelning som inte bara är obiblisk utan även omöjlig i många fall? Enskilda bud rymmer ofta nyanser av både moral, kult och civila lagar. Endast med ett distanserat “utanför-perspektiv” till de mosaiska lagarna kan kyrkans uppdelning av Toran tyckas vara ett lyckat projekt - sett utifrån Bibelns eget vittnesbörd fallerar sådana kategoriseringar.

Problem uppstår t.ex. när Edsinger vill förklara varför de ceremoniella buden upphör att gälla i det Nya Förbundet, och inte de moraliska. Edsinger använder två modeller för att hitta en lösning: För det första, så uppfyller Jesus Lagens alla bud, som därmed “försvinner” eller inte längre ordagrant betyder vad som står i grundtexten. Detta är en problematisk idé: att det faktum att en människa till fullo håller Lagen gör att den “försvinner”. Till synes kan bara ceremoniella bud uppfyllas och försvinna på detta sätt, inte etiska: varför det är så förklarar inte Edsinger - och inte heller Bibeln, eftersom denna tanke är främmande där. 

Ska vi dessutom vara mer noggranna så måste vi konstatera att Jesus inte påtalas uppfylla några specifikt levitiska eller “ceremoniella” bud i evangelierna (även om vi underförstått måste anta att Han gjorde det, eftersom Han t.ex. rörde sig i templet och dessutom var fri från synd). Hebréerbrevets författare förklarar varför. Jesus var inte levit: alltså kunde Han inte tjänstgöra i templet, och därmed inte uppfylla några av de prästerliga buden där. Denna idé om att Jesus uppfyllde ceremoniella, prästerliga bud kring t.ex. offren i templet, är alltså omöjlig. Detta understryks i Hebréerbrevet (Heb 7:13 f.). 

Vad Edsinger sannolikt egentligen syftar på, är NT-författarnas metaforiska (!) bruk av Torans språkspel för att förklara vilka effekter Jesu offerdöd har för oss som tror. Hebréerbrevets författare tydliggör dock att det är just ett metaforiskt språkbruk - Jesu offer och de levitiska offren är av två helt olika slag (aronitiskt respektive melkisediskt), i två helt olika arenor (Jerusalems jordiska tempel respektive det himmelska templet), med två helt olika syften (renade till det yttre i denna värld för att Guds Närvaro ska kunna förbli i templet och Israels folk kunna bo kvar i Löfteslandet, respektive renande av själen för inträde i Den Kommande Världen). Ingenstans i Hebréerbrevet används språkbruket om att “uppfylla” saker på det sätt som Edsinger antyder.

Den andra modellen Edsinger åberopar (nästan om som han själv kunde känna att den första inte riktigt står på egna ben) är att Jesu och apostlarnas undervisning gör gällande vilka bud som “återinfördes” (i den mån de upphörde att gälla när Jesus dog), alternativt fortfarande gäller efter Jesu korsdöd. Det aviga i denna hållning är att allt som Jesus, Paulus och de andra nytestamentliga författarna ålägger sina lärjungar och läsare att följa kommer från Toran, särskilt i dess vidare bemärkelse då vi beaktar profeternas och de historiska skrifternas ord till Israel, och svårligen kan reduceras till ett färre antal bud. De kan heller inte kategoriseras som enbart etiska till sin natur (som t.ex. Paulus uppmaning i 1 Kor 5 att driva ut den onde: det handlar lika mycket om församlingens renhet som om moral). Paulus menar ju dessutom att hedningar kan uppfylla “hela” Toran genom kärlek, vilket indikerar att han såg Toran som något större i omfattning än det enskilda kärleksbudet. Han resonemang i Rom 7-8 visar att det rör sig om samma lag både före och efter Andens ankomst. Vad funnes det annars för storhet i att Jesus dog för våra synder och Anden utgöts för att ge oss kraft, ifall Gud ändå har “bytt bort” den Lag som orsakade mänsklighetens problem till att börja med? Varför fick Israel då inte denna “reducerade” lag från början, och varför har Israel fått lida så oerhört för sina brott mot t.ex. sabbaten, om den bara var en skuggbild? Nej, det är syndens skuldebrev och döden själv som besegras på korset, inte Toran.

Det som är mest slående med de två modellerna ovan är att de utelämnar de profetiska texterna om det Nya Förbundet. När vi tittar på dessa profetior ser vi att Gud själv ska bli garanten för att alla israeliter äntligen ska kunna hålla alla bud och lagar fullt ut (de bud som Israel tidigare har brutit), att deras hjärtan ska bli omskurna och att Toran ska skrivas på deras hjärtan. Det finns ingenting i profeternas beskrivning av det Nya Förbundet som indikerar att alla lagar som skapar den judiska identiteten ska suddas ut när Israels Messias kommer för att rädda dem. Tvärtom. De lagar som ska skrivas på israeliternas hjärtan är samma lagar som Mose har förmedlat. Det är för brotten mot dessa lagar som Israel har fått lida; det är till lydnad av just dessa lagar som Gud mirakulöst leder sitt folk, genom att ge dem av sin Heliga Ande genom det Nya Förbundet. Att ta bort Toran omintetgör det storslagna i den etiska transformation som Gud har lovat sitt folk Israel. Det är detta som Hebréerbrevets författare syftar på i sitt citat av Jer 31 i Heb 10. Det mosaiska förbundet ska sannerligen ersättas - det är redan brutet - men lagarna, som uttryck för Guds vilja, består även i det Nya Förbundet, ja, så länge som himmel och jord består, enligt Mästarens egna ord. Lag och förbund är två olika saker, om än intimt förknippade.

Edsingers resonemang om de ceremoniella lagarna återfinns även i hans tankar kring de s.k. civila lagarna. Påståendet att det Nya Förbundet på något sätt skulle innebära ett slut på Israel som teokratisk stat är förvånande i ljuset av alla profetior med löften om de tolv stammarnas framtid. Vad ska vi t.ex. göra med lärjungarnas frågor om Israels upprättande i Apg 1, med Petrus ord om återupprättande i Apg 3, och med profetiorna om den upprättade davidiska tronen vid apostlamötet i Apg 15 och i ängeln Gabriels tilltal till Maria i Luk 1?

Lagarna förmedlades av Mose, men Gud understryker upprepat att de är Hans lagar, inte Mose egna. Det är en kristen efterkonstruktion att endast de bud som upprepas i NT ska efterföljas av alla kristna. Det är förvisso en god föresats för alla icke-judar om vi verkligen ville följa Jesu bud i evangelierna, men den är inte lika god för den judiske troende, som enligt Apostlagärningarna (märkbart t.ex. i diskussionen i Apg 15 och 21) och Paulus brev (t.ex. Gal 5:3) är ålagd att hålla Torans alla bud. Edsingers resonemang utgår ifrån att Gud har avskaffat Israel och dess lagar - och det är detta som Paulus varnar för i Rom 11, att vi som onaturliga grenar inte ska förhäva oss över de naturliga grenarna. Vi är inympade av nåd - de är inympade för fädernas skull. De måste tro på Messias likaväl som icke-judar, men de är alltjämt Guds förbundsfolk. Löftena gäller alltjämt dem, även om vi hedningar får ta del i dem. Ett sådant löfte indikerar att t.o.m. templets offerlagar fortfarande är giltiga: enligt Jesaja 56:7 och 66:23 (som Jesus specifikt citerar) ska hedningarna i framtiden tillbe och bära fram offer i templet i Jerusalem.

Och till sist: även sabbaten verkar kvarstå - i alla fall enligt Jesu undervisning. Jesus relativiserar aldrig sabbatsbudet: Han undervisar om hur sabbaten som bäst ska vördas. Ska den användas som ett svepskäl för att avstå från att rädda liv eller från att göra gott? Nej, absolut inte. Är den därför avskaffad eller oviktig? Inte alls. Den gavs ju för människors skull. Jesus visar i sin lag-utläggning att Toran själv föreskriver att sabbaten ska brytas när det finns goda skäl därtill som i fallet med prästerskapet. Detta är att upprätthålla både sabbaten och Toran i sin helhet. Ibland måste man inom alla etiska system prioritera mellan buden. Det betyder inte att buden utesluter varandra eller krockar i sin innebörd: det betyder bara att de inte kan hållas samtidigt. Var sak har sin plats och tid. Det finns tid för dom. Det finns tid för nåd. Det finns tid för arbete, och för medmänsklighet. Det finns tid för vila. När man väl har avhjälpt den nöd man funnit hos en medmänniska finns det inget i Jesu undervisning som indikerar att man ska undvika att återgå till sin sabbatsvila.

Så utifrån Bibelns alla löften vill jag tyvärr hävda att Edsinger faktiskt har plockat vissa russin ur en betydligt större mängd. Tyvärr verkar det också ibland som att det han beskriver med sina russin snarare är blåbär - saker och ting betyder inte längre vad de en gång betydde. Guds Ord har enligt Edsinger inte ändrat innehåll, men likväl betydelse: jag vill ge en välmenande varning om att detta är oroväckande tankegångar för både Bibelsyn och lärjungaskap.

Stefan Larsson, för Mishkan

Lärjungaskap och mitzvot

Vad är det att vara en lärjunge? Det är en fråga den vidare kristenheten i Sverige alltid behöver återvända till. Vi inom tankesmedjan Mishkan utgår ifrån att lärjungaskapet är en praktik. I det kristna idéarvet återspeglas denna hållning i själva termen efterföljelse, att “röra sig efter Herren”, samt i diskurser om helgelse. Lärjungaskap är därför synonymt med att leva ut de bud som Herren gett oss. Herrens lärjungar fick själva som sista befallning att gå ut i alla nationer och träna upp nya efterföljare till att hålla alla de bud som Herren hade förmedlat under sitt jordeliv. Enligt Herrens egen utsago är detta också det främsta sättet på vilket vi behåller vår relation till Honom: “Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek,[...] Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er”. Herrens broder Jakob skriver vidare “Vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Inte kan väl tron rädda honom?” och “Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro”. Att tro är att göra. 

Apostlagärningarna 15 är ännu en passage som förstärker budskapet om vikten av Guds Lag i våra liv, när den tidiga kyrkan i Jerusalem ska ta ställning till hedningarnas status som medlemmar i Guds folk. Märk väl att diskussionen inte alls berör huruvida de Jesus-troende judarna ska fortsätta hålla Mose lag; detta förutsätts hela tiden, och i Apostlagärningarnas (liksom i Lukasevangeliets) beskrivningar av Jesus-troende judar upprepas ofta att de höll Toran. Det är även i Toran, närmare bestämt i 3 Mosebok, som Jakob och de andra ledarna hämtar svaret gällande hedningarnas status i Gudsfolket: de från nationerna som har döpts in i Kristus ska följa (minst) fyra av de bud som åläggs “gerim” (den hebreiska termen för de icke-judiska folkgrupper som före exilen både hade vandrat tillsammans med israeliterna i öknen men sedan även hade levt i Löfteslandet bland de tolv stammarna). Dessa fyra bud motiveras genom att hedningarna på detta sätt håller sig borta från orenhet (såväl rituell som moralisk). Paulus skulle senare komma att inskärpa detta krav på renhet hos sina församlingar när han bl.a. i 1 Kor 5-6 skrev “Rensa bort den gamla surdegen så att ni blir en ny deg” och vidare “Gör er av med den som är ond”. I Romarbrevet dementerar han det felaktiga ryktet om att han förkunnar för hedningar att de kan “göra det onda för att frambringa det goda”, och i Apg 21 vill Jakob och Paulus kväsa rykten om att Paulus “lär alla judar ute bland hedningarna att överge Mose och förklarar för dem att de inte skall omskära sina barn och inte leva efter [judiska] seder och bruk”. 

Bud och renhet är således viktigt, inte bara för Herren och Jakob utan även för Paulus, hedningarnas apostel. På så sätt fastslås alltså att en identitet i Messias, för både “jude och grek”, till stor del definieras genom de bibliska bud vi efterlever. Inom svensk kristenhet genomsyras dock kyrkokulturen av en paralysering vad gäller Biblisk etik, till synes som en konsekvens av både det senare 1900-talets negativa upplevelser av syndakataloger samt av en stark längtan efter att gå under radarn i det politiskt korrekta samhällsklimatet i stort. Det pratas istället om nåden, eller “Jesus plus inget”, för att understryka att vi inte behöver gärningar för att bli frälsta - det ska vara lätt och naturligt att både bli och förbli kristen. Trösklarna ska vara låga. 

En människa ska förvisso först döpas och ta emot Anden, av nåd; gott så. Men sedan har Herren befallt att vederbörande, i sin nya identitet som lärjunge, ska lära sig att hålla alla Jesu bud, för att “förbli i Honom”. Nåden och buden har aldrig varit varandras motsättningar. Tvärtom är buden den jordmån som får nåden att rota sig och växa i en människas liv. Vi behöver göra avbön för den platonska idén om att tron kan särskiljas från gärningarna, och för förkunnelsen om att Gud inte längre har någon lag eller några bud som Han vill att vi ska hålla oss till. Toran består så länge himmel och jord består. Ett genuint lärjungaskap behöver därför utgå ifrån de principer som återges i Matteus 28 och Apostlagärningarna 15. Endast då kan vi på ett personligt plan förstå och ta emot Herrens ord när han manar Sveriges kristna: Omvänd er, ty Guds Rike är nära. Omvändelse är långt mycket mer än förtröstan på idéer. Sveriges kristenhet behöver hitta tillbaka till Guds Ord, och mer än någonsin till buden. 

Stefan Larsson, för tankesmedjan Mishkan 

Det finns bara en Guds lag

Jag vill tacka Markus Holmbom och Bo Carlsson för deras gensvar i Dagen (26 februari resp 8 mars) gällande mina debattartiklar om Lagen och dess betydelse för oss kristna.

Jag vill börja med att replikera på Holmbom, eftersom han för in en dimension som hitintills delvis saknats: distinktionen mellan lag och förbund. Hans inlägg driver oss att titta närmare på sakfrågan: Är det någon skillnad på själva löftet som israeliterna gav vid Sinai berg om att vara lydiga (förbundet), och på den lag som de lovade att följa (förbundets innehåll)?

För det första vill jag säga att jag helt håller med Holmbom om att det nya förbundet, ”Jesus-förbundet”, har företräde. Detta förbund innefattar dock mer än utgjutandet av Anden: det är omgärdat av flertalet löften som ännu inte har infriats. Vi som är i Messias har förvisso tagit emot en ”pant” (grek. arrabon) inför det som komma ska. Jesus är lagens (och profeternas) mål eller syfte (en bättre översättning på det grekiska ”telos”); det är genom Messias som allt kommer att ske som ska ske – men vi är inte framme i den kommande världen än.

Det Jesus har gjort är alltså att initiera en form av partiell uppfyllelse av det nya förbundet: Hans offerdöd möjliggjorde utgjutandet av helig Ande på jorden, även bland nationerna. Anden är dock endast en del av löftena kring det nya förbundet – inte dess summa.

Det är här som jag och Holmbom skiljer oss mest: Holmbom verkar mena endera att allt faktiskt har skett som profeterna har talat om, det vill säga att himmel och jord har förgått och Toran med dem, eller alternativt att det på jorden i nuläget finns två lagar: Mose Torah, som leder till förbannelse, samt Messias Torah, som leder till evigt liv. Det först alternativet kan uteslutas eftersom himmel och jord alltjämt består; det andra alternativet ter sig obibliskt, eftersom de profetiska skrifterna inte talar om två parallella lagar från Gud i denna värld.

Idén om en separat lag från Messias baserar Holmbom troligen på Gal 6:2 och 1 Kor 9:21, två vaga fraser som på grekiska transkriberas ungefär ”ton nomon tou christou” (”lagen Kristi”) och ”ennomos christou” (”i-lag Kristi”) men brukar översättas ”Kristi lag”. Vad dessa två fraser betyder är dock omöjligt att entydigt utläsa. I dag finns dessutom en ökande skara exegeter som anser att passagerna syftar på Mose lag: det tillkopplade genitivattributet (”Kristi”) förstås då bäst som den ”sfär” där lagen verkar, det vill säga i Messias, enligt Messias föredöme. I köttet verkar lagen till död; i Messias (eller enligt Messias instruktioner) verkar den till liv. Guds lösning på människans synd är inte att ändra lagen, så att det ska bli ”lättare” att följa den – Guds lösning är att rätt uttolka lagen och sedan skänka sin Ande till människan, en Ande som möjliggör en ”uppfyllande” lagobservans. Det är detta som är det nya förbundet.

Jag håller alltså med Holmbom i synen på förbundens prioritering. Det nya förbundet är nödvändigt för att människor ska kunna komma in i den kommande världen och åtnjuta ett evigt liv inför Guds ansikte. Det Holmbom dock blandar samman är lag och förbund – det nya förbundets lag är alltjämt samma, Guds bestående lag. Allt annat vore en förminskning av Andens storhet, ifall den lag som Anden hjälper oss hålla är något annat än den lag som människan hittills misslyckats med att följa. Varför inte introducera den ”mer rätta och sanna lagen” redan från början, om den fanns? Varför gå omvägen via en lag som Gud ytterst inte vill ha?

Och här tar min kritik av Bo Carlsson vid: Carlsson menar att ett lärjungaskap ska baseras på nåd, inte på bud som man måste lära sig för att leva rätt. Budobservans är för honom en död religion. Det som Carlsson dock blandar samman, snarlikt Holmbom, är skillnaden på nåden som grundbult för det nya förbundet, och på den etik som ska gälla efter att människan fått sitt frikännande och fått ta emot helig Ande. Vi får Anden av nåd, men vi ska leva inte av nåden utan av Anden. Anden är den Guds verklighet i oss som möjliggör ett rättfärdigt leverne.

Carlsson verkar dock mena att den kristnes kunskaper om Bibelns bud skulle hämma Andens verk i den troende snarare än att sporra till goda gärningar. Skriften är ju Andens verk – de två förmedlar samma budskap. Vår tacksamhet över Guds nåd är vårt bränsle, liksom den kraft vi får genom Anden. Men varför detta faktum skulle sätta oss i konflikt med Skriftens etiska imperativ väntar ännu på sitt förtydligande.

Stefan Larsson, för tankesmedjan Mishkan

Artikeln publicerades i tidningen Dagen 14 mars, 2019

Lagen bygger lärjungaskap

I Dagen den 8 februari skrev jag att den gammaltestamentliga lagens tid inte är förbi – att lagen inte har “försvunnit” i och med Messias död och uppståndelse – och att detta måste få konsekvenser för hur vi förstår de etiska imperativen i Bibeln. Jag lyfte även fram några exegetiska problem som följer när kristna i praktiken bortser från lagen. Med anledning av Per Cederbergs och Bo Carlssons gensvar på mitt debattinlägg (14 februari) vill jag föra diskussionen vidare.

Jag delar Cederbergs oro över syndakataloger och kyrkliga övergrepp i renhetens namn. Likväl hävdar jag att alltför många församlingar i dag saknar strategier och vokabulär för att adressera och omsätta en konkret lärjungeskapsträning. Vår ambivalens inför Guds lagar är en av de faktorer som tydligast skapar denna brist.

När moralisk renhet förs på tal är det därför också en vanlig reaktion inom frikyrkan att varna för den relativt nyliga “syndakatalogseran”. Om vi dock går ännu längre tillbaka än så, via de kyrkliga traditionernas rika arv av andlig vägledning och lärjungeskapande, ända tillbaka till den judiska urkyrkan, finner vi att tidigare generationers troende med fördel har låtit sig vägledas av lagar och bud, både från Gamla och Nya testamentet.

Människans narcissistiska kapacitet att utöva makt genom kränkande församlingstukt får alltså inte sammanblandas med den troendes längtan efter att behaga Gud genom att med hjärta, själ och all kraft hålla Hans befallningar. Felaktig moral och livsstil togs på dödligt allvar av NT:s författare, och det måste tas på stort allvar även i dag. Sättet vi lever på är det symtom på vår tro som den icke-kristna världen observerar varje dag. Ju mindre vi jobbar med trons lydnad (Rom 1:5) i våra egna församlingar, desto svagare lyser vårt ljus på berget, och människor går i stället åt ett annat håll.

Den främsta kontexten för trons lydnad, och för budens utövande, är dock inte en exkluderande församlingstukt utan ett relationellt lärjungeskap. Messias grupp av lärjungar är vår modell för detta arbete, och Hans undervisning om buden den måttstock vi har att följa. Missförstånd kring lagen och dess relevans blockerar dock denna helgelseprocess.

Detta leder över till Bo Carlssons replik. Han menar att lagen har fått sitt slut i Kristus. Vidare anför han att Paulus fiender skulle ha förespråkat total lagobservans för de hednakristna, och att Paulus själv motsatte sig all form av laglydnad.

Dessa relativt traditionella tolkningar kan dock på god grund ifrågasättas. Den grekiska termen “telos” (mål) i Rom 10:4, frasen “erga tou nomou” (lagens gärningar) i bland annat. Gal 3:10, “en nomo” (i lag) i Gal 5:4 (med flera) och andra beståndsdelar i de verser som Carlsson lyfter fram, är föremål för livlig debatt inom exegetiken.

Det Carlsson håller fast vid är framför allt ett traditionellt lutherskt tolkningsraster – inte den grekiska grundtextens definitiva betydelse. Ingenstans säger Paulus ordagrant att Jesus-troende ska avstå från alla bud i den judiska lagen, som Carlsson påstår. I 1 Kor 7:19 står det tvärtom att det är viktigt att hålla Guds bud. Paulus menar också allvar när han i Gal 5:3 skriver att den som är omskuren, det vill säga jude, är ålagd att hålla hela lagen (precis som pelarna i Jerusalem bekräftar i Apg 15, och som återspeglas i Apg 21:20-26).

Paulus kritik mot sina opponenter i Galatien är inte att de håller för många bud, utan att de håller för få – omskärelse förpliktigar: “De som låter omskära sig håller inte ens lagen själva, men de vill att ni ska bli omskurna så att de kan vara stolta över ert yttre. ” (Gal 6:13, SFB). Lagen i sig kallar han för god och helig (Rom 7:12).

I sin iver att avlägsna lagens betydelse från NT:s texter faller Carlsson därför tillbaka i den ersättningsteologiska och gnostiska fällan att påstå att Jesus kom för att befria judarna från sin egen religion, lag och kultur– kort sagt, från sin egen Gud. Kontentan blir då att GT har spelat ut sin roll som Guds Levande Ord och enbart blivit en historiebok. Hur detta på något sätt skulle kunna vara ett glädjebudskap för det judiska folket, då som i dag, ja, det återstår för Carlsson att förklara på ett historiskt och bibliskt trovärdigt sätt.

Rädslor och tolkningstraditioner får således inte hindra oss från att ständigt på nytt gå i kamp med Guds Ord och försöka leva ut dess innehåll – hela innehållet.

Stefan Larsson, för tankesmedjan Mishkan

Debattartikeln publicerades i tidningen Dagen 21/2, 2019

Andra gensvaret till Jonas Melin

Stefan Larssons svar på Jonas Melins replik http://barnabasbloggen.blogspot.com/2019/02/den-kristne-och-lagen-del-2-svar-till.html

Här kommer några svar på Jonas Melins andra text om Lagen, gällande de tankar han riktade specifikt till mig. Det finns mycket att säga, mycket att gensvara på, men jag har gjort ett urval och har försökt hålla mig fokuserad enbart på de direkta sakfrågorna. Än en gång - tack, Jonas, för att du vill hålla denna dialog.

1. Jonas skrev: “vi verkar läsa Bibeln från så olika utgångspunkter, […] Jag hävdar bestämt att Gamla testamentet ska tolkas utifrån Jesus och Nya testamentet, medan Stefan Larsson verkar göra precis tvärtom och låter Gamla testamentet styra tolkningen av Nya testamentet. Jag tror att det är grundorsaken till att vi kommer fram till så olika slutsatser.” 

Svar: Det är helt riktigt. Jag ser Tanakh (som judarna kallar sin Heliga Skrift, men som vi tragiskt nog kallar för det Gamla Testamentet, trots att texten i sig varken är föråldrad eller ett gammalt förbund - även om texterna bl.a. innehåller berättelserna om hur Israels liv såg ut under det “gamla”, sinaitiska förbundets tid) som den viktigaste texten för att förstå NT, eftersom NT författades många hundra år efter GT, av människor som levde utifrån, och trodde på, GT - hela deras världsbild var genomsyrad av GT:s berättelser, lagar och profetior. Det är historisk-kritiskt och rent logiskt den mest hållbara läsningen - det omvända dukar lätt upp för anakronismer. 

Detta utesluter sedan inte att NT visar hur de första Jesus-troende tolkade vissa passager av GT, som att de t.ex. såg Jesaja 53 om Den Lidande Tjänaren som en messiansk text. Detta är dock inte samma sak som att låta NT styra tolkningen av GT som textsamling. De första kristna hade dessutom inget NT alls - och de behövde det inte (men jo, för mig är hela NT Guds Ord - en gåva till oss “senare” troende). Apostlagärningarna visar t.ex. hur Paulus argumenterade för Messias enbart utifrån Tanakh, dvs. det som i NT ofta omnämns Skriften, eller stundom Lagen, Torah. Markus 7 är ett bra exempel på min kritik mot Melins tolkningsmetod, där det blir svårt att förstå vad det är som händer ifall vi inte har tillräcklig koll på GT:s lagar om mat och renhet. Att då först försöka förstå Markus 7 utan GT, för att sedan gå tillbaka till GT:s matlagar och tolka deras relevans utifrån vår läsning av Markus 7, är riskabelt.

2. Jonas skrev: “Det verkar också som vi använder begreppen på olika sätt. När jag skriver om lagen i min text handlar det om Mose lag, alltså den lag som Gud gav till Moses i Sinai ca 430 år efter löftet till Abraham (se Gal 3:17). Stefan Larsson talar å andra sidan om att lagen (eller torah, som han föredrar att kalla den) är navet i hela den bibliska berättelsen, att den fanns redan i Edens lustgård och att den finns även i Paulus brev. Det verkar alltså som att vi talar om olika saker när vi talar om lagen. Till syvende och sist tror jag att det handlar om ifall det är lagen eller Jesus Kristus som är navet i den bibliska berättelsen. Här verkar det som att vi tänker olika.”

Svar: Även detta stämmer - min förståelse av Lagen är en judisk-biblisk förståelse: jag använder termen ungefär på det sätt som Paulus och andra av hans samtida judiska författare gjorde, med betydelsen “Vägledning”/ “Undervisning”, som är vad Torah/ Nomos betyder. I sin bredaste applikation syftar termen på hela Tanakh/ GT. I sin smalaste definition avses de fem Moseböckerna, inklusive narrationerna. Att Lagen/ Torah enbart skulle beteckna buden/ lagarna som Mose mottog vid Sinai är mig veterligen en unik kristen, senare idé. Frasen “Mose Lag” syftar snarare på författarskapet än på buden, dvs. att Mose skrev hela Pentateuken under Israels ökenvandring. 

Jag håller med om att Messias är viktigare än lagarna, men värjer mig samtidigt från en alltför reduktionistisk syn på vad som är centralt i Tanakh/ GT - det är en mångfacetterad berättelse. Messias är målet och syftet med Guds vägledning, men även detta mål eller syfte måste inordnas under den övergripande berättelsen om Guds relation med Israel och med mänskligheten i stort. Messias är frälsningen för det judiska folket, och för världen, men huvudaktörerna i Bibeln är Gud och mänskligheten.

3. Jonas Melin skrev: “[…] Stefan kritiserar mitt sätt att tolka hur Jesus uppfyller lagen, men jag håller fast vid att uppfylla här betyder mer än att Jesus håller lagen (även om han naturligtvis gör det också). Hur Jesus uppfyller lagen och profeterna är ett tema genom hela Matteusevangeliet och det är rimligt att det även här i Matt 5:17 handlar om att Jesus uppfyller och fullbordar lagens syfte på det sätt som jag beskriver i min text. Uppfyllelsen innefattar också att han i bergspredikan ger sin egen auktoritativa etiska undervisning, som hans lärjungar ska leva efter. “

Svar: Jag håller med Jonas i att verbet pleróo i den grekiska grundtexten kan betyda att profetior uppfylls (även om det som tidigare anförts finns mer att säga om exakt vad det innebär), men när Matteus använder det på detta “uppfyllande” sätt så anges också ett citat av något slag. 

Något sådant citat finns dock inte i anslutning till Matt 5:17. Jonas skriver iofs att pleróo betyder “mer än att Jesus håller lagen” - och då har han medgett att lagobservans är en nyans i det Jesus säger. Men här vill jag argumentera för varför det är den viktigaste betydelse-nyansensen just i Bergspredikan. En analys av kontexten visar att en profetisk tolkning blir ologisk:

13 Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna.

14 Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, 15 och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. 

16 På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.

Att vara salt och ljus är två metaforer som Herren Jesus använder för att prata om gärningar - människor ska se våra goda gärningar och därmed prisa Gud.

17 Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla. 18 Sannerligen, innan himlen och jorden förgår skall inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen förgå; inte förrän allt har skett. 

“Upphäva” och “uppfylla” sätts i kontrast till varandra. Betydelsen av “upphäva” förtydligas omgående genom att likställas med:

• att inte en enda bokstav (iota) eller prick (streck) - att upphäva skulle således betyda att ta bort saker ur lagen.

(Värt att lägga märke till är att Jesus avser den skrivna lagen, den som återfinns i bokrullarna i synagogorna och i vår Bibel.) Här indikerar Jesus att Lagen ska försvinna (eller iaf sektioner ur den) när himmel och jord förgår, vilket kommer att ske när allt som Tanakh förutser har skett (jfr Uppenbarelseboken, som är baserat på sådana profetior: det finns ännu mycket som ska hända, som Gud har lovat).

19 Den som upphäver ett enda av buden, om så det allra minsta, och undervisar människorna så, han skall räknas som den minste i himmelriket. Men den som handlar och undervisar efter dem skall räknas som stor i himmelriket.

Jesus varnar att det blir eskatologiska konsekvenser för den som undervisar att lagen på något sätt skulle ha upphävts, om det så vore kring det “minsta” av buden. Denna kritik utvecklar Han bl.a. i Matt 23:23-24 med omgivande perikop.

20 Jag säger er att om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariseernas, så kommer ni inte in i himmelriket.

Här kommer en sorts inledning till Jesu Torah-undervisning fr.o.m. vers 21 och framåt: Jesus förtydligar att Han inte bara nöjer sig med att Hans lärjungar håller alla bud, såsom Han sagt i vers 19 - det gör ju fariséerna och de skriftlärda (delvis) också. Jesus vill att Hans lärjungar ska agera från “hjärtat och utåt”. Den kritik som Jesus ger fariséerna i Markus 7/ Matteus 15 förtydligar vad Han avser: moralisk orenhet börjar i hjärtat. Det innebär att Torah stakar ut en riktning av godhet, men hjärtat kan gå ännu längre.

“Men jag säger er:”

Ofta kallas Jesu “Jag säger er”-utsagor för antiteser, vilket är en en väldigt konstig term för något som inte bara bevarar den ursprungliga betydelsen men även förstärker den. Jesus ger inte egna bud så mycket som Han värnar om de ursprungliga, och Han förtydligar att Hans lärjungar måste gå ännu längre i den riktning som buden pekar ut. Detta är inte att bryta eller ersätta buden (då skulle Han ju gå emot vad Han själv just har sagt om buden): istället är det helt i linje med Torans budskap att ondskan finns i människors hjärtan, och att en god människa går “utöver “ Lagen (något som även andra samtida rabbiner hävdade var nödvändigt).

7:12 Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.

Detta är enligt somliga ett exempel på att Jesus tar bort alla andra lagar och ersätter dem med en generisk omtanke - men även detta sätt att summera Lagen finns hos andra samtida rabbiner, och avsåg aldrig att ersätta bud, utan istället att ge tolkningsnycklar för hur alla lagar och bud skulle prioriteras och levas ut. Matt 7:12 ligger alltså i linje med den undervisning som Han gett i kapitel 5 och 6: människors hjärtan och hela varelse måste vara engagerade i utlevandet av buden. Om vi alltså går till vår egen erfarenhet kan vi finna en uppsjö av sätt att älska vår nästa, utöver alla de exempel som anges i Toran. Toran ger oss en riktning - men vi kan gå en “extra mil”.

21 Inte alla som säger ’Herre, herre’ till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja. 22 På den dagen skall många säga till mig: ’Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?’ 23 Då skall jag säga dem som det är: ’Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!’

Jesus förtydligar här att Han menar allvar med sin undervisning. Han har just undervisat om Sin Himmelske Faders vilja - lärjungarna ska lyda. Inledningen från 5:21 får alltså sin upprepning här, vilket gör att lydnaden till Torah ramar i hela Bergspredikan.

24 Den som hör dessa mina ord och handlar efter dem är som en klok man som byggde sitt hus på berggrund. 25 Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och kastade sig mot huset, men det rasade inte, eftersom det var byggt på berggrund. 26 Och den som hör dessa mina ord men inte handlar efter dem är som en dåre som byggde sitt hus på sand. 27 Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och störtade sig mot hans hus, och det rasade och raset blev stort.”

Jesus förstärker verserna 7:21-23 med en liknelse. Den som lyssnar till Bergspredikan men inte gör som Jesus säger kommer att drabbas av floden - en bild som påminner om syndafloden i Första Mosebok.

Jesus inleder och avslutar med att tala om vikten av att hålla alla buden som Fadern har gett, dvs. hela Torah. Vi måste låta denna kontext avgöra betydelsen av pleróo (Just i Matt 5:17 används ordet pleróo också i ett “citat” (om än en översättning) av Jesus, medan ordet i de övriga situationerna är Matteus egna redaktionella ordval. Detta ökar sannolikheten för att ordet kan ha olika betydelse i olika passager). Men slutligen - när vi tittar ut genom fönstret så ser vi att himmel och jord ännu inte har förgåtts. Bl.a. Jesaja 66 och Upp 20-22 antyder att detta inte kommer att ske förrän efter Domedagen. I den mån Jesus uppfyllde något har det därför ännu inte resulterat i att en bokstav eller ett streck får tas bort från Lagen.

4. Jonas skrev: “Jag har fått mycket kritik för att jag delar in lagen i fyra olika kategorier (offerlagar, renhetslagar, civillagar och moraliska lagar). Kritiken har kommit både från Stefan Larsson och hans åsiktsfränder och från den andra sidan. Båda sidorna hävdar att uppdelningen inte finns i Bibeln, utan att lagen alltid är en enhet. Antingen ska vi följa hela lagen eller så är vi fria från hela lagen.” 

Svar: Fastän jag vidhåller att Melins indelning av lagen är felaktig och vilseledande så vill jag dock korrigera tanke att lagen inte kan delas in överhuvudtaget. Det är inte själva indelningen av buden i kategorier som jag värjer mig emot - det är kategorierna per se. Mer bibliska indelningar vore snarare de klassificeringar som hänger ihop med “person” än “aktivitet”: vissa bud ska bara män respektive kvinnor hålla; vissa bud gäller bara präster respektive överstepräster; vissa bud kan bara utföras av fria personer (ej slavar); vissa bud gäller bara invånare i landet Israel och med en fungerande tempeltjänst; och vissa bud gäller bara det judiska folket, medan andra bud är allmänmänskliga. Denna indelning är heller inte problemfri, och olika judiska författare hade olika åsikter om precis vilka bud som gällde vem - men den delar inte in buden som om vissa bud var ett temporärt bihang och andra lagar eviga. En sentida rabbinsk innovation är t.ex. de sju noahidiska buden, en “mini-lag” för icke-judar, och vi ser en liknande lista i Jubiléerboken (ca 100-talet f.Kr.), och även i Uppenbarelsebokens uppräknande av synder bland nationerna som undviks av Guds trogna. För de flesta antika judar var Torah, Guds Vägledning, aldrig enbart för judarna - Israel skulle ju vara ett ljus för nationerna, med tanken att nationerna skulle kunna ta efter. Därför är det t.ex. inget problem för Jakob att vid Jerusalem-mötet i Apg 15 delge de icke-judiska troende att de ska hålla bud från de s.k. helighetslagarna i 3 Mos 17-18, eller för Paulus i sin tillrättavisning i 1 kor 5 att utgå ifrån 3 Mos 18 m.fl. Det är i denna bemärkelse som jag menar att NT också är Torah, dvs. Guds Vägledning/ Undervisning.

5. Jonas skriver: “Jesus uppfyller offerlagarna genom att dö för våra synder, han uppfyller renhetslagarna genom att visa vad renhet verkligen handlar om och han uppfyller de moraliska lagarna genom att undervisa om dem ge dem vidare (ibland i en ny form) som sina egna befallningar till sina lärjungar. I praktiken betyder detta att vissa delar av Mose lag inte längre är tillämpliga eftersom de uppfyllt sitt syfte, medan andra följer med in i det nya förbundet och blir en del av det som Paulus kallar för Kristi lag. Kristi lag har i princip samma etiska innehåll, men den fungerar på ett annorlunda sätt.”

Svar: Mig veterligen finns det inte en enda GT-vers som antyder att bitar av Guds Torah ska upphöra/ försvinna/ sluta vara lagar/ bud, bara för att Messias lever efter dem. Tvärtom är Messias en gestalt som kommer för att återupprätta den sanna Gudstillbedjan, och därmed även lagen. När evangelierna inleds med Jesaja-citat om att vägar och stigar ska banas/ rätas et c, så syftar detta till det metaforiska bruket av vägar och stigar för att beteckna lagar och bud, dvs. Guds vilja. Att “vandra” (jfr t.ex. ps 1) är en term för hur man lever - endera enligt Guds vilja eller emot. När de Jesus-troende kallade sig “Vägen” avsågs just denna lek med ord - de höll lagen (som Apg 21 visar, och som även Paulus upprepat bedyrar efter kapitel 21 i Apg). Jesus kallas Den Rättfärdige av sina judiska efterföljare, något som är otänkbart ifall Han undervisade  eller levde mot Lagen eller själv kom för att ta bort den på minsta lilla sätt. 

När vi påstår att lagen helt eller delvis har tagits bort av Jesus, handlar det istället om kristna tolkningar som har mejslats fram i konflikt med rabbinsk judendom under framför allt 1:a till 5:e århundradet e.Kr. Så min utmaning till Melin är att presentera GT-passager som i sin kontext kan förstås som att Messias ska ändra på Toran innan himmel och jord förgås. Ett andra problem med Melins syn på laguppfyllelse är att Jesus inte alls levde ut de bud som påstås ha uppfyllts. I de Matteus-citat som Melin syftar på, i diskussionen av det grekiska ordet pleróo, läggs texter fram som Jesus menas ha levt ut på ett konkret. Inga av dessa texter har med offerkulten i templet att göra. Hebréerbrevets författare menar att Jesus inte ens var av levitisk börd, inte var en präst i “jordisk” bemärkelse, och således inte kunde utföra offer i det jordiska templet. Han var dessutom inte något av de offerdjur som de levitiska lagarna i 3 Mos föreskriver ska offras. Alltså har han inte alls verkat inom ramen för de levitiska lagarna. 

Det är här som den kristna traditionen tidigt har gått på grund - det som de nytestamentliga författarna använder som metaforer, symboler och liknelser har efterkommande icke-judiska uttolkare tagit mer bokstavligt: att Jesus var ett offerlamm enligt levitisk ordning, att de troende är ett tempel som då ska ersätta Jerusalem-templet, att Jesus är en förstlingfrukt et c. Allt detta är bara bilder, inte faktiska konkreta utverkanden av de aktuella lagarna kring dessa ting. Den primära beröringspunkt med lagen som Jesus hade (och har) är att Han levde efter den fullt ut: därför var Hans död “olaglig”, eftersom Toran lovar liv till den som håller alla bud, dvs. till Den Rättfärdige. Döden kunde därför inte hålla Jesus kvar i sitt dödsrike, och Hans uppståndelse kunde på det sättet bli till liv för hela Skapelsen (Jes 53). 

Detta hänger samman med en judisk diskurs från antiken om att de rättfärdiga kunde sona för de orättfärdigas synder, främst rättfärdiga judar för orättfärdiga judar, så att folket kunde bestå inför Gud. NT:s texter visar dock att denna idé expanderats till att inkludera hela världens synder, eftersom den som dog var Guds Ord i mänsklig form: en gränslös orätt som ledde till gränslös välsignelse. Det är synderna, vårt “skuldebrev”, som Jesus tar bort med sin död. Men varför detta skulle få konsekvenser i den faktiska Torah som Gud själv befallt judarna att hålla för alltid, ja, det återstår att skriftligt belägga. 

6. Jonas skrev: “Det fjärde problemet Stefan tar upp är att han påstår att jag skriver att vi som kristna endast ska följa de bud som Jesus nämner i evangelierna. Jag förstår inte var han har fått det ifrån, för det har jag inte skrivit i min text.” 

Svar: Jonas skrev i sin första insändare “Som grundprincip tror jag att man kan säga att de bud som upprepas i Nya testamentet gäller för den kristne” samt “Sammanfattningsvis vill jag alltså säga att den kristne är skyldig att följa alla de bud som Jesus har gett oss (som alla är moraliska och bygger på de moraliska buden i GT)”. Mitt fel var att tillfoga ordet “endast”, vilket jag faktiskt inte kan svara för varför det hamnade i min text, men min association var att många saker “upprepas” de synoptiska evangelierna sinsemellan, och att det kanske delvis var det som Jonas syftade på. Kopplat med det andra citatet ovan tänker jag ändå att det läggs en särskild tyngdpunkt på Jesu uttalanden. Melin är dock tydlig med att han även accepterar bud från övriga Nya Testamentet. Där gör jag helt sonika avkall på min formulering, och ber Jonas om ursäkt för detta. Min poäng var dock att Jesus vid ett fåtal tillfällen ger bud som enligt Toran främst är avsedda för judar, som att t.ex. lyssna till de skriftlärda och följa allt de säger, och att ge tionde till templet. Därför går det ändå att problematisera det andra av Melins citat ovan.

Det som för mig blir mest problematiskt med Melins resonemang är att avgränsa “lydnaden till Gud” efter Jesu död och uppståndelse enbart till de bud som omnämns i NT samt vad Melin klassar som GT:s moraliska bud (vilket Melin iofs problematiserar i sin första text). Det känns orimligt att tänka att NT:s författare avstått från att citera hela GT för att Gud inspirerat dem till att decimera Lagen. Omvänt formulerat så tror jag att NT:s författare avsåg att även sådana lagar som inte omnämns i deras texter vara lika viktiga som de som faktiskt omnämns (t.ex. när det gäller de tio budorden, som ibland summeras genom att endast ett fåtal av dem nämns fastän alla tio avses). Det primära med NT är inte vilka bud som ska hållas av Jesus-troende - det primära är att lyfta fram vem Messias är och vad Han har gjort. Jag finner ingenting i NT som otvetydigt visar att enskilda lagar och bud har tagits bort efter Messias. Melin säger att han ska skriva mer om Messias lag vartefter - därför avstår jag tills dess med att bemöta idén om att Messias lag är “summan av det som blev kvar av Torah”.

7. Jonas skrev: “Sammanhanget [i Markus 7] handlar om att fariseerna och de skriftlärda kritiserar Jesus för att hans lärjungar inte följer de äldstes stadgar, som säger att man ska tvätta händerna innan man äter. Jesus svarar med att påpeka att detta inte är Guds bud, utan en mänsklig stadga och han kritiserar fariseerna för att de gör sina egna traditioner viktigare än Guds bud. Så långt tror jag att jag och Stefan är överens.” 

Svar: Ja.

Vidare skrev Melin: “Diskussionen handlar inte om oren mat, utan om orena händer. För att förtydliga vad han menar använder Jesus en liknelse: “Lyssna på mig allihop och förstå: Inget som går in i en människa utifrån kan göra henne oren. Det är det som kommer ut ur människan som gör henne oren” (Mark 7:14-15).När lärjungarna sen frågar Jesus vad detta betyder så upprepar han samma sak: “När han hade lämnat folket och kommit inomhus, frågade hans lärjungar honom om liknelsen. Han svarade dem: ‘Så ni förstår inte heller? Inser ni inte att inget som går in i människan utifrån kan göra henne oren, eftersom det inte går in i hennes hjärta utan ner i magen och ut på avträdet?’ ”(Mark 7:17-19a). I den situationen handlade det inte om ren och oren mat, och ingen tänkte på det där och då (utom möjligen Jesus). Långt senare drog lärjungarna den logiska konsekvensen av det Jesus hade sagt vid det här tillfället, nämligen att all mat är ren och därför lägger Markus till en förklaring för sina läsare när han skriver sitt evangelium: “Därmed förklarade han all mat ren.” 

Svar: Melin bejakar att de människor som närvarade vid denna diskussion ansåg att händerna var i fokus - inte maten. Diskussionen handlade alltså inte om kashrut, matlagar, utan om renhet och helgelse. Händerna kan enligt Jesus inte “besmitta” maten med orenhet. Det är intressant att sätta parallell-texten i Matt 15 bredvid Markus. Där säger Jesus något snarlikt (“hör och förstå”), och Petrus ber honom uttryckligen att förklara liknelsen. Det är instruerande att läsa denna parallell-text:

10 Sedan kallade han till sig folket och sade: ”Lyssna och försök att förstå. 11Det är inte det som kommer in i munnen som gör människan oren. Men det som går ut ur munnen, det gör människan oren.” 12 Då gick lärjungarna fram till honom och frågade: ”Vet du att fariseerna tog anstöt av vad du sade?” 13 Han svarade: ”Varje växt som inte är planterad av min himmelske fader skall ryckas upp med roten. 14 Bry er inte om dem: de är blinda ledare för blinda. Och om en blind leder en blind faller båda i gropen.” 15Petrus bad honom förklara liknelsen för dem. 16 Jesus sade: ”Har inte heller ni fattat något ännu?17 Förstår ni inte att allt som kommer in i munnen hamnar i magen och töms ut på avträdet? 18 Men det som går ut ur munnen kommer från hjärtat, och det gör människan oren. 19 Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, mened, förtal. 20 Det är detta som gör människan oren. Men att äta utan att ha tvättat händerna, det gör inte människan oren.”

När Jesus berättar om det som går in i munnen och ut på avträdet, jämfört med det som kommer ut ur hjärtat, så är detta alltså en liknelse - inte en lagtolkning! Jesus använder fariséernas bruk att tvaga händerna rituellt före en måltid för att attackera deras prioritering av “fädernas traditioner” före den faktiska skrivna Toran (som vi sett i Matt 5 att Jesus värnar om), eftersom detta sätter de yttre föreskrifterna före den inre dispositionen, “hjärtat”. Det ena utesluter inte det andra, som Jesus är tydlig med i Matt 23 - men det handlar om att den skrivna Toran inte får åsidosättas. Vidare menar han att fariséernas tilläggs-bud inte helgar en människas hjärta.

Vad sedan gäller Mark 7:16, som styrker denna tolkning, så är följande en bra artikel, https://carm.org/was-mark-7-16-removed-from-modern-bibles, för en överblick på diskussionen:

• vers Markus 7:16 finns med i flera tidiga (sent 300-tal och 400-tal) och olika sorters källor (gammal latin, Vulgata, syriska och koptiska manuskript);

• två tidigare manuskript utelämnar versen: Codex Sinaiticus (alexandrinsk texttradition) och Codex B (Vaticanus). I artikeln ovan anförs de som manuskript från tidigt 300-tal, medan webbsidan nedan daterar åtminstone Sinaiticus till mitten på 300-talet (http://www.codexsinaiticus.org/en/codex/ ). Vi pratar alltså om årtionden emellan manuskript med och utan vers 7:16. Det är därför vanskligt att fokusera för mycket på dateringen i just detta fall;

• versen 7:16 finns alltså med i tidiga manuskript, är med i majoriteten av senare manuskript ända fram till medeltiden, och finns med i en bredare flora av översättningar till andra språk än de manuskript som Melin åberopar;

Så det handlar egentligen främst om huruvida skrivare kan ha avsett att ta bort versen, eller av misstag hoppat över den. Detta är något som jag personligen håller mer troligt än att en skrivare plötsligt ska ha lagt till denna vers, eftersom den verbatimt inte finns i parallell-passagen (men även om någon lagt till versen, så indikerar ju även detta att vederbörande faktiskt uppfattade Jesu ord som en liknelse och inte en lagtolkning: då är tillägget en tidig bekräftelse på hur man läste perikopen ända fram till 300-talet e.Kr.). 

I anslutning till detta skriver Jonas vidare: “Dessutom spär han på detta med att påstå att många nutida översättningar “struntar i vers 16, där det står 'Den som har öron må höra’ ”. Anledningen att vers 16 inte finns med i moderna översättningar är inte att man struntar i den utan att textforskningen har visat att den inte fanns med i de äldsta och bästa handskrifterna. Stefan kanske inte tycker att vi ska ägna oss åt textforskning för att få fram den bästa grundtexten (utan istället använda Textus Receptus), men då bör han säga det och inte antyda att bibelöversättarna har orena motiv.”

Svar: Jag går in mera på textkritik och förutfattade meningar längre ned (svar 8 och 9), men jag vill erkänna att mitt ordval “strunta” var onödigt: jag skulle istället ha skrivit “utelämnar” som är mer sakligt. I en process av exegetisk urskiljning väljer många översättningsgrupper (om än ej alla) att utelämna vers 7:16. I svar 8 nedan visar jag varför detta inte främst är en klar exegetisk bedömning, utan mer en ideologisk sådan. 

8. Jonas skrev: “I grundtexten är detta en presens particip som ordagrant översatt blir “renande all mat”, och eftersom participet står i maskulinum syftar det alldeles säkert på Jesus som är den som just har talat. Därför finner jag ingen anledning att ifrågasätta den vanliga översättningen: Därmed förklarade han all mat ren (typ så översätter t.ex. Folkbibeln, Bibel2000, NuBibeln, ESV, NIV och NASB). Jag har alltså inte gjort någon egen översättning, utan följer den gängse.”

Svar: Nej, maskulinum syftar inte alldeles säkert på Jesus. Vi kan se på själva konstruktionen hur krystat detta blir:

18 Han svarade: ”Har ni också svårt att fatta? Förstår ni inte att inget av det som kommer in i en människa utifrån kan göra henne oren? 19Ty det går inte in i hjärtat utan i magen och kommer sedan ut på avträdet.” [renandes] all föda ren.

18 καὶ λέγει αὐτοῖς· οὕτως καὶ ὑμεῖς ἀσύνετοί ἐστε; οὐ νοεῖτε ὅτι πᾶν τὸ ἔξωθεν εἰσπορευόμενον εἰς τὸν ἄνθρωπον οὐ δύναται αὐτὸν κοινῶσαι 19ὅτι οὐκ εἰσπορεύεται αὐτοῦ εἰς τὴν καρδίαν ἀλλ’ εἰς τὴν κοιλίαν, καὶ εἰς τὸν ἀφεδρῶνα ἐκπορεύεται, καθαρίζων πάντα τὰ βρώματα

Efter legein kommer alltså först en fråga; sedan en till frågesats, som delas in med två hoti-satser. Här ska läggas till att den grekiska texten kommer från den senaste versionen av Nestle-Alands textkritiska NT-utgåva (28:e) (http://www.nestle-aland.com/en/read-na28-online/text/bibeltext/lesen/stelle/51/70001/79999/ ), där de alltså väljer att sätta ett komma-tecken mellan 19a och 19b. Denna syntax gör en koppling till verbet “legein” i 18a smått katastrofal. 

Dessutom finns det exempel på att just particip i maskulinum nominativ används som en generell syftning bakåt, utan att kopplas till ett tydligt subjekt (ex. Luk 24:47, Apg 10:37). Även om neutrum oftast användes på detta sätt i koine-grekiskan, finns det alltså exempel på att maskulinum också kunde användas (se Blass/ DeBrunner §137 (3); att vissa manuskript därtill har neutrum-formen indikerar att de uppfattade maskulinumet på detta generellt syftande sättet, men ville “snygga till” grammatiken. När Jonas påstår att han använder den gängse översättningen syftar han alltså till vissa biblar. (Waldenström och Benelius har i sina gamla översättningar till svenska (1800-tal) även gått på en annan linje, vilket är intressant att beakta som uttryck för olika tidsandor i svensk exegetik). Men vi får alltid mest ut av att konsultera grundtexten än att gå på översättningar, som ofta är betingade och betyngda av traditionella tolkningsraster.

9. Jonas skriver: “Stefan påstår att denna översättning beror på förutfattade meningar. Det tycker jag är en mycket grov anklagelse.” 

Svar: Jag påstår inte att det finns illvillighet eller avsiktligt bedrägeri i översättningsprocessen, Guds förbjude. Det handlar om vår “event horizon” - om ingen visar för oss vad som är möjligt, så är det inte säkert att vi tror eller ser det. Vi går vidare i de fotspår som tidigare generationer har stakat ut åt oss. Så nej, det är inte en grov anklagelse. Det är en hermeneutisk verklighet, som jag inte exkluderar mig själv eller någon annan från: vi kommer alla med vår förförståelse och våra agendor till det exegetiska arbetet. Det faktum att Jonas och jag har denna diskussion är bevis nog för att det finns olika konsekvenser av respektive tolkning, och att ingen tolkning kan tas för givet.

10. Jonas skriver: “Stefan frågar hur det kommer sig att Petrus håller på matlagarna i Apg 10 när han hade varit med och hört Jesus i Mark 7. Förklaringen är helt enkelt att det var först senare, efter Apg 10, som Petrus kom fram till att Jesus hade förklarat all mat ren. Kanske var det till och med så att synen som det berättas om i Apg 10 hjälpte honom att komma fram till den slutsatsen.”

Svar: Detta är för mig en alltför ansträngd tolkning. Som jag förstår det menar alltså Melin att:

• Jesus talade och förklarade i en sorts “gåtor” (vilket inte är detsamma som liknelser, som ju Jesus faktiskt förklarar för sina lärjungar);

• alla då närvarande uppfattade Jesus på det ordagranna sätt som Han talade, inklusive Petrus;

• men flera år senare (när? Knappast i samband med Cornelius-incidenten, som Petrus själv inser handlar om människors renhet, inte om mat) tänker Petrus tillbaka på denna incident och förstår att Jesus egentligen pratade om något som han inte uppfattades prata om när det väl hände.

Finns det fortfarande ord som väntar på sin “sanna” uppenbarelse? Ja, enligt flertalet grupperingar både inom och utanför den moderna kyrkan finns en mångfald av teologier baserade på att uppenbarelser från Gud kan “klargöra” betydelsen av Jesu ord och andra texter. Jag utesluter inte den möjligheten - jag säger dock att det ska mycket till för att jag ska köpa det i detta fallet, när det finns en alldeles utmärkt förklaring som är historisk-kritiskt trovärdig och dessutom håller sig till grekiskans exakta ordalydelse och hur de som lyssnade där och då uppfattade uttalandet. 

Ifall dessutom Markus hade avsett att låta sig tolkas på detta “lag-nullifierande” sätt, så hade han sannolikt lagt till en förklarande passus som han gjorde i andra passager, t.ex. i stycket precis dessförinnan (där för övrigt grammatiken inte är vag, utan satserna följer det gängse mönstret med subjekt och predikat, och particip intill den sats som har det relevanta subjektet). Det faktum att Markus inte gör det men istället använder ett particip maskulinum indikerar att det ingalunda är en förklarande glossa utan en bisats i den aktuella meningen, dvs. kopplat till beskrivningen av hur avföringen hamnar på dynghögen. 

11. Jonas skrev: “Tolkningen av Mark 7:19 är dock inte avgörande för hur vi ska se på matlagarna i Tredje Mosebok. Mat diskuteras i många texter i Nya testamentet och i stort sett varje gång ämnet kommer upp förstår man att matlagarna inte gäller för de troende i den nya förbundet. Läs gärna igenom Rom 14:14-20 där det finns uttryck som “ingenting är orent i sig själv”, “Guds rike är inte mat och dryck” och “Allt är visserligen rent” eller 1 Kor 8:1-13 där vi finner meningen: “det är inte maten som för oss närmare Gud”. Sen kan vi gå vidare till 1 Kor 10:23-11:1 där Paulus skriver: “Ät allt som säljs på torget utan att ställa frågor för samvetets skull, för jorden är Herrens och allt vad den rymmer. Om någon av dem som inte tror bjuder hem er och ni vill gå, ät då allt som ställs fram för er utan att ställa frågor för samvetets skull.” “

Svar: Jag återkommer till Rom 14, 1 Kor 8-10, 1 Tim 4, Kol 2, samt Heb 10, 13 och vissa andra passager i det brevet, som är lika stora föremål för diskussion som Markus 7.

12. Jonas skrev: “Sammanhanget visar att till och med Paulus, som var jude följde denna princip. I 1 Tim 4:3-4) skriver Paulus om villolärare som “förbjuder folk att gifta sig och befaller dem att avstå från mat som Gud har skapat för att tas emot med tacksägelse av dem som tror och känner sanningen. Allt som Gud har skapat är gott, och inget är förkastligt när det tas emot med tacksägelse. Det helgas genom Guds ord och bön.” Kan det sägas tydligare? Till de kristna i Kolosse skriver han: “Låt därför ingen döma er för vad ni äter eller dricker eller när det gäller högtid eller nymånad eller sabbat. Allt detta är en skugga av det som skulle komma, men själva verkligheten är Kristus” (Kol 2:16-17). Samma tanke om skugga och verklighet finns i Hebreerbrevet: “Lagen ger en skuggbild av det goda som kommer, men inte tingen i deras verkliga gestalt” (Heb 10:1) och vidare skriver författaren om matregler: “Det är gott att bli styrkt i sitt hjärta genom nåd och inte genom regler om mat som inte har hjälpt dem som sysslat med sådant” (Heb 13:9). För mig råder det ingen tvekan om att Nya testamentet vittnar om all mat är ren.”

Svar: Det beror som sagt på hur vi tolkar och förstår varje enskild passage som Jonas refererar till. Detta är alltså ett tydligt exempel på vad jag i tidigare text avsåg med förutfattade meningar - vi har före vår läsning skapat ett kluster av texter som vi tycker oss se gemensamt innehåll i: och andra texter, såsom Markus 7, kan då passa (om än inte helt smärtfritt) som en pusselbit i den mosaik vi skapar. Jag vidhåller dock att det är viktigt att analysera Markus 7 som en egen perikop. Detsamma gäller för samtliga andra passager Jonas har refererat till, där judiska forskare och forskare av antik judendom ser många andra möjligheter till tolkning än vad de kristna exegeterna har gjort och gör. För mig (liksom för Jonas) är, som jag har antytt, den historisk-kritiska forskningen viktig för att tolka Bibeln (om än inte för att gradera olika texter eller t.o.m. bortse från vissa texter - hela Bibeln är Guds Ord). Beroende på vilka historiska kunskaper och antaganden vi applicerar på texterna kan vi hamna i väldigt olika tolkningar. Det är viktigt att vi vågar göra detta, och att vi därtill konfronterar varandra och inte låter lagt kort ligga - för det hände mycket under de första hundra åren av kyrklig utveckling som vi idag måste göra upp med och göra avbön på. Ingen av oss står på neutral mark.

Stefan Larssons replik till Jonas Melin

Bibelläraren Jonas Melin har kommenterat Stefan Larssons debattartikel “Lagens tid är inte förbi” på sin blogg Barnabasbloggen http://barnabasbloggen.blogspot.com/2019/02/den-kristne-och-lagen.html

Läs Stefans svar nedan;

Jag vill tacka Jonas för hans reflektioner utifrån min insändare i Dagen. Jag hoppas att jag med denna replik ska få inleda ett utbyte av tankar och idéer oss två emellan, en diskussion “för Himmelrikets skull”, som antika judar uttryckte det när de höll debatter om Guds ord.

Den initiala frågan som Jonas ställer är: Ska en kristen hålla hela Torah, eller bara delar av den - eller inget alls? Just detta - att vi som kristna inte alltid vet hur vi ska förhålla oss till lagen, och därför tycks hamna i ett “antingen eller”-resonemang - är ett av skälen till att jag vill att vi börjar diskutera lagen mer systematiskt inom svensk kristen förkunnelse och teologi. Jonas går iofs inte in i den “fällan”: han menar att vi som kristna är ålagda att hålla vissa bud. Min insändare är först och främst en kritik riktad mot den attityd som jag nämner i inledningen, där kristna menar att ett bud-orienterat lärjungaskap är farligt eller t.o.m. förkastligt. Men Jonas blogg-reflektion väcker likväl många frågor som gränsar an till det förhållningssätt som jag kritiserar. Därför vill jag försöka förtydliga några tankar i min insändare, samt ställa några frågor till Jonas utifrån hans reflektioner.

Först: vilka bud ska vi hålla? Som Jesus-troende icke-jude ska man definitivt inte hålla alla buden - det vore att bryta mot de bud som endast är till för omskurna, för präster i templet et c. Män ska heller inte hålla bud som är till för kvinnor, eller tvärtom. Själva frågeställningen uppfattar jag komma från att vi inte har satt oss in i Toran i detalj. Vi betraktar den som en monolitisk uppsättning lagar och bud, inget annat. Vi glömmer lätt bort att det är vår egen Herre, Gud själv, som har uttalat dessa lagar, och befallt dem till Israel, samt att Torah innefattar mer än själva laglistorna i t.ex. 2 och 3 Mosebok. Många av oss läser sällan Moseböckerna och profeterna. Därför får vi en alltför stor känslomässig distans till dem - men om vi försöker att leva med dessa texter lika mycket som vi lever med de nytestamentliga texterna, så blir vi varse om och om igen hur pass centralt Torah är för relationen mellan Gud och Israel, samt hur pass avgörande bud-etiken är för Guds relation till olika gestalter och nationer i de gammaltestamentliga berättelserna. Torah är inte ett bihang i berättelsen om Israels öde. Den är snarare navet, alltifrån Lustträdgården och framåt. Adam och Eva kastas ut ur Eden för att de inte lyder Gud. De första generationerna människor dränks i syndafloden för att de är onda i sina hjärtan och gärningar. Farao och Egypten straffas för sin avgudadyrkan. De kanaaneiska stammarna kastas ut ur det utlovade landet för att de uppfyllt sina synders mått med förkastliga gärningar. Och Guds löften till Israel, om både välsignelse och förbannelse, är baserade på Israels gärningar enligt, eller i brott mot, Torah. Så själva projektet att vilja dela upp lagen i delar som efter Jesu liv och död ska eller inte ska hållas är en kategorisering som relativiserar Guds sätt att förhålla sig till skapelsen även innan uppenbarelsen på Sinai berg. Hantering av blod, renhet, sexuell moral och mord varvas om varandra i en etiskt förklaring till varför Gud blir vred på människor, oavsett om de är israeliter eller inte. Dessa olika sorters bud tycks hänga samman - det är endast i en kristen efterkonstruktion som de kategoriseras och delas upp.

Men för att kort svara på Jonas fråga om vilka bud en kristen icke-jude ska hålla, så vill jag först nämna att Apg 15 och Gal 5 tydliggör att judar ska hålla hela lagen. I övrigt så är det en utmärkt start att som icke-judar åtminstone hålla de bud som Jesus uppmanar till (förutom de bud som explicit endast är till för judar, se nedan), Apg 15:s bud samt de bud som Paulus nämner i sin brev. Även Nya Testamentet är Torah från Gud. Men det största problemet som kristenheten har är egentligen inte vilka bud vi ska hålla, utan huruvida vi ska resonera i termer av bud överhuvudtaget. Det är detta problem som jag vill uppmana kristna att reflektera kring, genom att t.ex. finna bibliska svar på de problem som jag räknar upp i min insändare:

1. Varför är vi rädda för att som kristna eftersträva att hålla bud? Laglydnad och lagiskhet är inte samma sak. Herren Jesus förtydligade att Han inte hade kommit för att upphäva Lagen: något i vår tolkning är skevt här;

2. Tidiga kristna verkar i allra högsta grad ha hållit fast vid en mängd bud och riktlinjer (och i fallet med judiska Jesus-troende i Jerusalem enligt Apostlagärningarna 15 och 21, även vid Lagen i sin helhet). NT:s texter innehåller flera hundra etiska imperativ för det andefyllda livet. Vad menar kristna egentligen när de då säger att Lagen är förbi eller har spelat ut sin roll, när bl.a. Paulus varnar troende att de inte får komma in i Guds Rike ifall de lever i synd?;

3. Herren Jesus samt apostlarna Paulus och Johannes räknade tydligt med en Domedag då Guds änglar skulle skilja agnarna från vetet, och då Gud skulle döma mänskligheten efter sina gärningar. Världen i stort verkar inte vara “befriad” från någon lag. Hur skulle Gud annars kunna döma världen enligt dess gärningar?;

4. Slutligen tycks ingen kunna ge en betryggande förklaring till vilken sorts Gud det är som vi tror på, ifall Gud har befallt det judiska folket att hålla den Lag som Han själv har uttalat; har låtit straffa dem med fruktansvärda lidanden och exil enligt det sinaitiska förbund som Israel slöt med Gud, eftersom de inte höll denna Lag; och slutligen har lovat att upprätta det judiska folket och fylla dem med Sin Ande, med det explicita syftet att de ska kunna hålla hela denna Lag på ett fullkomligt sätt - ifall allt detta bara var en riggad fälla för att exponera människans synd, och att Lagen dessutom skulle omintetgöras när Messias kom till jorden som Den Lidanden Tjänaren. Hur kan detta vara en Gud som vi kan lita på, överhuvudtaget? Han verkar enligt detta scenario ge bedrägliga lagsystem och falska löften när man går i förbund med Honom. Den kritiken står kvar även om vi anser att vissa delar av lagen står kvar, medan andra har “uppfyllts” och nullifierats.

Jonas bemöter delar av dessa frågor i sin text, men jag upplever inte att svaren ger mig sinnesfrid.

Det första problemet jag stöter på är tolkningen av frasen “att uppfylla lagen”. Att uppfylla passager i Skriften har i västerländsk kristen kultur enbart kommit att bli synonymt med att se hur saker sker som finns förutsagda eller omnämnda, så att dessa ting därefter kan “bockas av”. Det är ganska långt från ett bibliskt, judiskt förhållningssätt till Torah och profeterna (särskilt som många profetior delvis redan har uppfyllts historisk, men ändå syftar framåt på än fler händelser - Guds Ord verkar vara mångbottnat och kan uppfyllas på flera olika sätt). Givetvis finns det en förväntan om att löften ska hållas från Guds sida när Han har gett dem - såsom att t.ex. hedningarna ska välsignas genom Abraham, eller att Gud ska utgjuta sin Ande i det Nya Förbundet. Men när Jesus talar om “uppfyllelse av Lagen och profeterna” i Matt 5, samt när Paulus använder frasen i sina brev, så har det primärt en etisk betydelse. Det betyder inte att frasen saknar profetisk innebörd, särskilt inte när vi fokuserar på eskatologiska skeenden: Jesu efterlevnad av Torah, Hans syndfrihet, är grunden för mänsklighetens frälsning. Men Hans utläggning i Bergspredikan, där Matt 5:17 ingår, är inte primärt eskatologisk - den är etisk. Kontexten hjälper oss att dra denna slutsats. Och när Paulus diskuterar hur köttet gör oss svaga men Anden hjälper oss att uppfylla lagen så menar han inte att vi med Andens hjälp lyckas uppfylla profetior i GT, utan att vi producerar Andens frukter i våra liv.

Ett bud är i sin essens heller inte primärt något som man profetiskt ska uppfylla (även om bud sedan kan få profetiska nyanser, som t.ex. Paulus bruk av lagen om hur man hänger upp någon på trä i Gal 3): budet ska levas ut, efterlevas. Därav logiken i Matt 5-7;

1. att Jesus säger att Han har kommit för att “uppfylla” lagen, alltså att undervisa om hur den rätt ska efterlevas;

2. Att inte minsta lilla streck eller jota ska försvinna från lagen så länge som himmel och jord består (vilket de ännu gör);

3. att Han sedan säger att den som bryter den minsta av lagarna ska vara den minste i Riket;

4. att Han undervisar om hur buden ska efterlevas (där Han höjer ribban);

5. att Han inskärper att den som lyssnar till Honom men inte handlar som Han säger bygger sitt hus på sand;

6. och till sist att Han själv lever som Han lär.

1 till 6 skapar en etisk helhet. Bergspredikan hänger inte ihop ifall Jesus med Matt 5:17 avsåg en sorts profetiskt uppfyllelse av olika löften i GT. 

Den andra problemet jag vill nämna i Jonas text är hans uppdelning av buden i olika kategorier, något som är vanligt i kristen teologi, men som i grunden är obibliskt. Ett av de bud som t.ex. Gud allra mest vill inskärpa hos Israel är sabbaten, ett bud som i sig inte är etiskt i sin motivering (men faktiskt är det i sin utövning, eftersom budet innefattar att låta alla människor och djur i ens eget hushåll få vila från arbete) - det fungerar inte att betrakta det budet som mindre viktigt för att det ofta betraktas som ceremoniellt av kristna teologer. Gud gör heller ingen åtskillnad mellan buden när Han ger befallning om att hålla dem. Det finns ibland vissa bud som mer uttryckligen bestraffas, t.ex. med dödsstraff eller med att “utrotas ur folket” ifall de bryts, men dessa lagar är inte möjliga att klassificera på det sätt som Jonas låter antyda. Till exempel är avgudadyrkan förkastligt inför Gud, men detta utövande innefattar lagar om sexualitet, blodsutgjutelse och matkonsumtion som inte lätt låter sig delas in på det sätt som Jonas föreslår. 

Det som sedan väcker frågor med Jonas tolkning av lagen är bl.a.:

• att buden kan uppfyllas på ett sätt som gör att de nullifieras. Varifrån kommer denna föreställning?

• att Messias kan bestämma att vissa lagar ska sluta gälla i denna tidsålder. Varifrån kommer denna uppfattning? Här vet jag att det finns messianska passager i GT som gäller det messianska riket, som kan tolkas som att en förnyelse av Torah ska ske, och Jesus själv öppnar ju faktiskt upp för att Torah ska försvinna när jord och himmel försvinner, en tanke som även förekommer i andra antika judiska idéströmningar - i Den Kommande Världen finns inte Torah på det sätt som den gör i vår värld och tidsålder. Men detta är inte samma sak som att Torah ska försvinna här och nu, där döden och lidandet ännu består, eller att vissa kategorier av bud helt ska tas bort.

• att Jesu offerdöd, dvs. något som inte har att göra med tempeltjänsten och de levitiska offren men som beskrivs i liknelser med det levitiska systemet (Jesus är t.ex. inte ett lamm…), skulle kunna sätta vissa lagar ur spel?Hebréerbrevet är ju tydligt med att de levitiska offren och Jesu offerdöd inte sker i samma form av lagsystem, och inte heller har samma syfte. Hur kan de påverka varandra i så fall?

Det tredje problemet i Jonas text är synen på tro. Här ryms en tvetydighet i Bibeln, som Jonas inte riktigt lyfter fram. Det är verkligen tron som avgör - tron allena kan frälsa. Och det är genom tron som vi får del av Anden, som är själva tecknet på att vi har adopterats in i Israel och fått ett medborgarskap där. Men likväl upprepas i NT att den som lever i synd inte kan bli frälst, inte kan komma in i Guds Rike. En tro som inte tar sig uttryck i gärningar är en värdelös tro, enligt Jakobsbrevet. Såväl Jesus som Paulus och Johannes (särskilt Uppenbarelseboken, men även 1 Joh) är tydliga med att människor kommer att dömas efter sina gärningar. Det indikerar att lagen alltjämt är rättesnöret för mänskligheten.

Det fjärde problemet som jag får i min läsning av Jonas text är att vi som kristna är ålagda att följa endast de bud som Jesus nämner i evangelietexterna. Det finns flera problem med denna hållning:

• Jesus ger befallning om att hålla bud som endast åligger judarna, som bara kan hållas i Israel, och som är beroende av en fungerande tempeltjänst (t.ex. lagarna om tionde, som Han anbefaller fariséerna att hålla, samtidigt som de även ska hålla de “större” buden om kärlek och barmhärtighet). Vi som är kristna icke-judar kan alltså inte hålla alla bud som Jesus anbefaller.

• Apostlagärningarna 15 innehåller bud som alla icke-judar ska hålla, men dessa bud kommer inte från evangelierna: de är tagna ur 3 Mosebok. Paulus ger därtill många etiska imperativ som inte explicit kan härledas ur evangelierna (men däremot kan härledas ur 5 Mosebok m.m.), men som likväl betraktas som absoluta bud för hans församlingar. Det finns fler exempel i NT, men detta räcker för att misstänka att Jonas princip är en alltför reduktionistisk hållning till budens efterlevnad.

Det femte och sista problemet som jag vill ta upp i denna replik på Jonas text är hans syn på Mark 7. Jesu kritik mot några fariséer och skriftlärda är som följer:

”Jesaja profeterade rätt om er, ni hycklare, när det står: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. 7 Fåfängt dyrkar de mig, ty lärorna de lär ut är människors bud. 8Ni vänder er från Guds bud för att hålla fast vid människornas regler.”

Jesus är arg eftersom människor lever som hycklare - de säger en sak och gör något annat, eller gör en sak men tänker och känner något annat. De håller dessutom bud som de själva har hittat på, istället för att hålla Torah. Det får mig att fundera:

• hur skulle Jesus kunna mena att lagarna om matens renhet upphävs av Honom, ifall Hans attack på fariséerna och de skriftlärda grundar sig i att de bryter mot Torah? Det vore dubbelmoral av Honom, och Han skulle dessutom ha förlorat argumentationen direkt på eget grepp.

• Därefter undrar jag vilka grunder Jonas har för att översätta Mark 7 som han gör. Det finns ju flera problem som inte går att översätta entydigt: t.ex. så är “koinoó” ett verb som inte har med kosher eller rituella matlagar att göra, åtminstone inte enligt Septuagintas vokabulär (en viss betydelseförskjutning hade uppstått i koine-grekiskan, men här avser jag alltså ordens primära betydelse vid tiden för NT-texternas författande). Det adresserar istället helighet kontra det profana, och det närmaste vi kan komma är att förstå diskussionen mellan Jesus och fariséerna som en diskussion om helgelse, inte primärt om rituell renhet (som i sig är ett amoraliskt fenomen).

• “katharón”, det grekiska participet i frasen “renandes alla sorters mat”, saknar ett subjekt. Grammatiken är extremt långsökt för att kunna översättas såsom föreslås av många Bibelöversättningar, eftersom det då ska kopplas till verbet “legei”, i “Jesus säger” (enligt grundtexten). Participet kopplas istället enklast samman med ett näraliggande “subjekt”, i detta fall det “subjekt” som själva tarm-processen utgör. Det finns fler exempel i NT på att particip i maskulinum används utan subjekt, för att beteckna någonting i de föregående meningarna. Detta bekräftas därtill av att vissa senare textvarianter har ändrat maskulinum till neutrum i participet, som ännu oftare bar denna funktion än maskulinum - det ansågs alltså inte kunna hänga ihop med Jesus själv. Att Bibelöversättningar ser ut som de gör har mer med förutfattade meningar att göra än med själva grundspråket.

• Något som ytterligare indikerar denna bias är att många översättningar (inklusive Bibel 2000) struntar i vers 16, där det står “Den som har öron må höra”. När lärjungarna hamnat enskilt med Jesus frågar de dessutom vad Jesus menade med denna “liknelse” (parabolin i grekiskan). Jesus själv och Hans lärjungar visar alltså att de alla är införstådda med att någon form av liknelse har framlagts, inte en lagtolkning/ halakha. Jesus förklarar att helgelsen, det som gör en människa helig och avskild för Gud inte främst ligger i vad hen stoppar i sig, utan i vad som kommer ut ur hjärtat. Diskussionen berörde således inte något “antingen eller” vad gäller matlagarna (“håll kosher eller var en god människa”), utan istället en kritik gentemot den bud-kultur som hade utvecklats inom den form av muntlig Torah som fariséerna förde vidare, där traditionerna kring maten blev så pass omfattande att de tummade på den skrivna Torans explicita bud om bl.a. respekt för sina föräldrar, kärlek och barmhärtighet. Det är inte samma sak som att Jesus säger att de skrivna lagarna om kosher och ren/ oren mat har avskaffats.

• Som en sista fråga kring Mark 7, så bör Jonas kunna ge en bra förklaring på varför Petrus och de andra lärjungarna i allra högsta grad höll på matlagarna i Apg 10. De var ju med i Mark 7 - de hörde och såg vad Jesus sade och gjorde. Inget i situationen, eller i den tid som de därefter tillbringade med Mästaren fram till Hans Himmelsfärd, hade fått dem att tro att de skulle sluta hålla matlagarna. Hur kan det vara så, ifall Jesus verkligen menade vad Jonas påstår?

Avslutningsvis vill jag säga att jag tycker Jonas text är mycket sympatisk, eftersom han uttrycker behovet av bud och levnadsregler för den kristne lärjungen. I grund och botten skulle jag därför vilja våga påstå att vi är överens - det finns alltjämt en Torah, och kristna ska följa den. Det som skiljer oss åt är förståelsen av vad Torah är. Jag hoppas, Jonas, att du vill gensvara på min invit att diskutera dessa saker. Guds välsignelse över dig!

Lagens tid är inte förbi

I USA väckte nyligen pastor Andy Stanley en hel del uppmärksamhet med sin bok Irresistible: Reclaiming the New that Jesus unleashed for the world. Stanley, som förestår en av de största kyrkorna i USA, argumenterar i den boken för att kristna måste göra sig av med det Gamla testamentet. Detta förslag återspeglar ett förhållningssätt som även omfamnas av kristna i Sverige i dag. I syndakatalogernas kölvatten har vi fått nog av fördömelse – nåden trumfar kraven på renhet.

Men är detta verkligen en sund och biblisk hållning? Det korta svaret är: Nej. Men varför får sådana läror ett fotfäste? Framför allt därför att färre kristna är Läsare: Bibelkunskaperna i Sverige är rekordlåga.

De tolkningsnycklar som erbjuds från predikstolarna försvårar dessutom en meningsfull läsning av cirka 75 procent av Bibeln: de gammaltestamentliga texterna används för att bygga en historia om lagiskhet, etnocentrism och det gudsfrånvända Israels tragiska öde, även om det också lyfts fram ett fåtal hjältar såsom Moses och kung David. Vad är syftet med att läsa dessa ”äldre” episoder, när i stället Nya testamentet innehåller vittnesbördet om Guds mest fullkomliga uppenbarelse genom Jesus? Vem behöver läsa om Lag och Dom när vi lever i Kristi Nåd och Frihet? Allt färre kyrkobesökare studerar därför texterna från Första mosebok till Malaki. Men att uppmuntra denna tudelning av Guds Ord gränsar till en irrlära.

Här följer några exegetiska problem som denna Bibelsyn ger upphov till; problem som svensk kristenhet behöver komma till rätta med för att kunna ge ett fullödigt och logiskt sammanhängande evangelium till människor:

Herren Jesus förtydligade att Han inte hade kommit för att upphäva Lagen. Vid frågan om vad man ska göra för att få evigt liv räknade Han upp ett urval av de tio budorden för att visa att dekalogen är vägen in i Guds rike. Hur kan vi då hävda att Paulus, som bekände Jesus som sin Herre, skulle ha förkunnat att Lagen leder till förbannelse, till exempel i Galaterbrevet? Något i vår tolkning är skevt här;

Tidiga kristna verkar i allra högsta grad ha hållit fast vid en mängd bud och riktlinjer (och i fallet med judarna i Jerusalem enligt Apostlagärningarna 15 och 21, även vid Lagen i sin helhet). NT:s texter innehåller flera hundra etiska imperativ för det andefyllda livet. Vad menar kristna egentligen när de då säger att Lagen är förbi eller har spelat ut sin roll, när bland annat Paulus varnar troende att de inte får komma in i Guds Rike ifall de lever i synd?

Jesus och apostlarna Paulus och Johannes räknade tydligt med en domedag då Guds änglar skulle skilja agnarna från vetet, och då Gud skulle döma mänskligheten efter sina gärningar. Även om vi kan läsa i Romarbrevets åttonde kapitel att vi som är i Messias inte har någon dom att vänta (eftersom vi ska få uppstå redan i den första uppståndelsen, när Jesus kommer tillbaka för att införa sitt tusenårsrike), så är helt uppenbart inte världen i stort ”befriad” från någon lag. Hur skulle Gud annars kunna döma världen?

Slutligen tycks ingen kunna ge en betryggande förklaring till vilken sorts Gud det är som vi tror på, ifall Gud har befallt det judiska folket att hålla den Lag som Han själv har uttalat; har låtit straffa dem med fruktansvärda lidanden och exil enligt det sinaitiska förbund som Israel slöt med Gud, eftersom de inte höll denna Lag; och slutligen har lovat att upprätta det judiska folket och fylla dem med sin Ande, med det explicita syftet att de ska kunna hålla hela denna Lag på ett fullkomligt sätt – ifall allt detta bara var en riggad fälla för att exponera människans synd, och att Lagen dessutom skulle omintetgöras när Messias kom till jorden som den lidande tjänaren. Hur kan detta vara en Gud som vi kan lita på, över huvud taget? Han verkar enligt detta scenario ge bedrägliga lagsystem och falska löften när man går i förbund med Honom.

Risken är överhängande att vi förkunnar falskt om Gud ifall dessa motsägelsefullheter tillåts finnas kvar, och att vi därmed även förkunnar ett evangelium som inte har kraft nog att befria människor från ondskans andemakter i denna tidsålder. För det är våra hjärtan som behöver förvandlas – inte Guds Lag. Den traditionella hållningen är ohållbar. Det är dags att våga prata om Lagen igen.

Stefan Larsson, Mishkan, forum för messiansk-judisk teologi

Debattartikeln publicerades i tidningen Dagen 8/2, 2019

Gör upp med judefientlighet

På frågan från Kung Ludvig XIV huruvida några argument för Guds existens kunde presenteras, påstås Blaise Pascal ha svarat: ”Judarna, Ers Majestät”. Anekdoten finns i flera versioner, så sanningshalten i dialogen kan betvivlas. Kärnargumentet – det judiska folket som bevis för Guds verkande i världen – slår dock rakt in i modern forskning om den nytestamentliga gestalten Paulus, och därmed i nytestamentlig exegetik.

Hur Paulus såg på sitt folk Israel blir definierande för kristenhetens självbild: är judarna alltjämt navet i Guds frälsningsverk, Herrens utkorade folk vars blotta existens är det främsta beviset på Guds trofasta person, eller blev Jesu livsverk den stora brytpunkt då Gud skapade ett nytt folk, Kyrkan, med medlemmar från jordens alla nationer, fritt från etniska förtecken?

Inom Paulus-forskningen kan denna positionering beskrivas som konflikten mellan en traditionell kristen tolkning kontra det ”radikala” nya perspektivet, allt oftare benämnt Paulus inom judendomen-perspektivet.

I det första lägret menas Paulus ha sett kristendomen som en ultimat religiositet, som ersatte den antika judendomen (s.k. ersättningsteologi), eftersom judarnas tro var föråldrad, etnocentrisk och legalistisk. Denna tolkningstradition präglar alltjämt majoriteten av kristna, som betraktar sin religion genom dikotomiska kategorier av nåd/ lag, frihet/ fångenskap, ljus/ mörker, sanning/ lögn, liv/ död, och rättfärdighet/ hyckleri på ett sätt som gör judendomen till en allt-i-allo-kategori för det misslyckade i den mänskliga strävan att behaga Gud, vare sig retoriken berör fariséer, omskärelse, matregler, samarier eller genus. Judendomen kan, enligt detta synsätt, ytterst endast placera människor under Guds förbannelse i väntan på den vredesdom som ska komma över dess anhängare.

Inom det andra lägret, Paulus inom judendomen-perspektivet, vänder forskare helt på steken, och utgår istället ifrån hypotesen att Paulus själv förblev jude, hela sitt liv troget höll fast vid den judiska lagen, och väntade sig att Messias skulle komma tillbaka en andra gång för att upprätta Jerusalem som huvudstad i Guds fysiska rike på jorden, samla in det judiska folkets tolv stammar, undervisa hedna-nationerna om Torah (den judiska lagen), och initiera en guldålder – det messianska riket – då judar och icke-judar tillsammans skulle lovsjunga Gud i det tredje templet, som skulle byggas i Jerusalem. 

Även om olika forskare i detta ”radikala” läger kan vara mer eller mindre överens om den exakta sammansättningen av ovanstående idédrag, så menar de likväl att Paulus såg det judiska folket som den mänskliga historiens röda tråd, kring vilken alla de andra nationernas öden vävdes – och att denna grundläggande etniska distinktion inte försvann i och med att Jesus gick på jorden. 

Dessa två modeller är diametralt motsatta. Det är därför inte märkvärdigt att en mer intensifierad diskussion om Paulus och hans judiska tankevärld har pågått inom forskarvärlden i kölvattnet av Förintelsen. Beroende på vilken tolkning som en ansluter sig till, så får det konsekvenser för synen på de två syskonreligionerna. 

I Sverige är dock diskussionen om Paulus och hans judiska tankevärld föga känd bland kristna, även om teologer är mer eller mindre insatta i dess existens. Detta är beklagligt, eftersom den utgör ett utmärkt incitament till att ompröva kristna förhållningssätt till judendomen. Oavsett vilka slutsatser som en är villig att omfamna i synen på Paulus, så behöver svensk kristenhet ta sitt ansvar för den negativa syn på judarna och deras utkorelse som de facto dröjer sig kvar i förkunnelsen. Församlingar får inte ofrivilligt bidra till den antisemitism som nu växer i Sverige, och som leder till nedläggningen av judiska föreningar, polisbevakning av synagogor, och spott och spe när judiska symboler bärs i det offentliga. 

Vare sig vi håller med Pascal eller inte, så behöver svensk kristenhet syna både sin läsning av Bibeln samt det sätt på vilket slutsatserna formuleras i relation till det judiska folket – något som är allt mer relevant när antisemitismen idag t.o.m. tillåts ta plats på Almedalsveckan.

Texten publicerades som debattartikel i tidningen Dagen 22/6-2017

Vad har Gud lovat egentligen?

Hur lyder egentligen evangelium, glädjebudskapet? Vilken sorts berättelse är det som vi får stiga in i när vi blir kristna? Är det Kyrkans historia? Eller är det Israels historia? Omformade Gud i den yttersta tiden den judiska religionen till att bli en universalistisk religion utan etniska distinktioner, genom att avskaffa alla lagar och bud som Han själv hade förmedlat till Israel vid Sinai berg – eller blev de icke-judiska nationerna kallade till att låta inlemma sig i en ”judendom för icke-judar”, om än inte under lag (dvs. som judar), utan under (och av) nåd?

Synen på Det Glada Budskapet formas av vår förståelse av Guds löften. Gud håller fast vid sina löften, därav glädjen! Men vad är det egentligen som Gud har lovat? Vad är det som Gud infriar, gestaltat i de fyra evangeliernas berättelser om Jesus? För att förstå hur Jesu ord ”Omvänd er! Himmelriket är nära!” kunde vara ett budskap till glädje för juden, likaväl som greken, behöver vi sätta evangeliet i den vidare kontexten av både den hebreiska Bibeln och Nya Testamentets böcker. Här sammanfattas några av de detaljer som då träder fram: 

·      Löftena gavs till fäderna (Rom 15:8) – Abraham, Isak och Jakob – till Abrahams avkomma (Gal 3:16), till David (Apg 13:34), till israeliterna (Rom 9:4), och till Abrahams barn (Luk 1:55). Kort och gott: Gud gav löften till judarna, enskilt och kollektivt, inte till någon annan nation;

·      Löftena är flera (Apg 13:34; Rom 9:4; Gal 3:16). Löftet om evigt liv är en nyans – men det finns mer. De löften som en judisk Bibel-läsare vid Jesu tid närmast skulle ha associerat till, rörde landet Israel och införandet av en kung som skulle styra både Israel och världen. Israel som nation skulle få en upphöjd position som ett ljus för nationerna, de tolv stammarna skulle återsamlas, och icke-judar skulle börja vallfärda till Jerusalem för att fira i templet och för att få lära sig Guds lagar (se t.ex. Jes 2:1-5; 66:18-24, ). Då lärjungarna således frågar Jesus i Apg 1:6 när tiden ska komma för upprättandet av Israel som kungarike, blir de inte tillrättavisade av Jesus för att de missförstått Hans uppdrag, eller för att de saknar tro. Tvärtom blir de bekräftade i sina förväntningar – Fadern vet när det ska ske. Och denna fråga kan de alltså legitimt ställa efter att under 40 dagar ha blivit undervisade av Jesus själv om Guds rike!

·       Ingenstans bland Guds löften till det judiska folket nämns explicit hedna-nationerna – förutom i förbundet med Abraham. Paulus baserar sin mission till icke-judar på en analys av Guds löften till Abraham (i 1 Mos 12, 15, 17, 22 och 26 – dock avviker Bibel 2000 omotiverat i sin översättning av 12:3; se istället SFB): att nationerna ska bli välsignade genom Abraham, och genom Abrahams avkomma. Det blir ”nyckeln” till hur icke-judar ska kunna få del av Guds löften till Israel. Genom att underkasta sig den judiske Messias får de ta emot Helig Ande och bli inympade i Israel. Då blir de både Abrahams barn och deltagare i Guds löften, både om det nya förbundet och alla andra löften till Israel (se Ef 2:11-13). Andens utgjutelse avsåg först och främst en förvandlad relation mellan Gud och Hans folk, i Jer 31:31-34 kallat för det nya förbundet (oftast läst i syntes med Hes 36:24-28). Anden skulle möjliggöra för judarna att till slut kunna ”besegra köttet”, och leva helt efter Guds vilja – dvs hålla hela lagen (Torah). Att Anden i Apg 10 erbjuds till icke-judar var således något oerhört i judiska öron – men likväl den erfarenhet som utgjorde det tydligaste startskottet för en ny form av mission från Jesus-troende judar som Paulus och hans medarbetare.

I de ovanstående punkterna utgör det judiska folket och det geografiska Israel det bestående navet för världens upprättelse – ”frälsningen kommer från judarna” (Joh 4:22). Idag förkunnas ett annat evangelium – det judiska Israel utgör inte längre grunden för vår längtan om Guds rike, varken som folk eller land. Vi är inte längre grenar inympade av Nåd i olivträdet (Rom 11:17-24) – vi anser att vi har blivit själva trädet. Vi tar inte Paulus varning i Rom 11:20 på allvar: ” Var inte övermodig utan ta dig i akt”.

Med denna insändare önskar vi i Mishkan bjuda in Dagens läsare till en diskussion om vad evangelium var och är – förkunnar vi idag det budskap som skulle ha fått Galiléens och Judéens folkskaror att jubla av glädje? Väcker vi det judiska folkets ”avund” (Rom 11:11), eller stöter vi bort dem?

Texten publicerades som debattartikel i tidningen Dagen 17-11-2017