Jag har precis läst ut Göran Larssons återutgivna bok “Judarna, Ers Majestät” som på ett förträffligt sätt argumenterar mot ersättningsteologin. Boken är personlig och lättläst och jag kan verkligen rekommendera den. Det finns dock passager i boken som jag finner problematiska utifrån ett messianskt perspektiv (för det första omnämns inte den messianska judendomen, vilket i sig är oförståeligt med tanke på att boken handlar om judisk-kristna relationer). Men det jag tänker belysa här handlar snarare om de slutsatser Larsson gör när det kommer till de hednakristnas Torahobservans. Det handlar specifikt om att han motsätter sig att hednakristna ska observera de bud som har med judiska identitetsmarkörer att göra och nämner bland dessa sabbaten och kashrut (matlagar). Larsson går till och med så långt att han beskriver kristna sabbat/högtidsfirare som ersättningsteologiska (i omvänd mening) då distinktionen mellan jude och hedning inte blir tydlig. Jag är helt med på att hednakristna inte är ålagda att hålla alla bud på samma sätt som judarna (här går ex One Law rörelsen för långt ifrån apostlarnas halakha i Apg 15). Det som dock förvånar mig är att Larsson inte ger sig i kast med att förklara hur många bud som inkluderas i de fyra riktlinjer som apostlarna ger de hednakristna iom Jerusalemmötet. Begreppet ”kött från kvävda djur” lämnas utanför diskussionen. Här ges inte heller någon bild av hur “de gudfruktiga” levde under andra templets tid. Han nämner inte heller något om Didaches riktlinjer till hednakristna eller om den historiska forskning (ex Oskar Skarsaune) som kan uppvisa hur hednakristna grupper i diasporan fortsatte att iaktta sabbaten och matreglerna.
Diskussionen kring hedningars relation till Torah förs inte bara inom kyrkans värld. Den diskuteras livligt i judiska kretsar i takt med att den noakidiska rörelsen under de senaste decennierna växt sig allt större. Rabbiner som David Katz och Chaim Clorfene har argumenterat för noakidernas Torahobservans genom att lyfta fram begreppet ger toshav - som i biblisk kontext används om främlingen i landet. Dessa främlingar/hedningar menar man inte bara uppmuntrades utan förväntades helga vilodagen. Man menar att den halakha som idag råder i den ortodoxa judiska världen (där icke-judar avråds från att hålla sabbaten) är beklaglig då den bygger på den kontext som var rådande under Rashi eller Rambams dagar. Dessa auktoriteter associerade sin tids hedningar som avgudadyrkare. Idag, menar rabbi Chaim Clorfene, befinner vi oss i en övergångsfas mellan exil och Israels återupprättelse vilket gör att rådande halakha försvårar för de noakider/gerei toshavim som idag önskar fördjupa sin Torahobservans.
Om vi gör en parallell till de strömningar inom kyrkan, där hednakristna i allt större omfattning söker sina judiska rötter, så låter Larssons slutsats (om vad de hednakristna ska hålla i lagen) lik de rabbiner som idag klamrar sig fast vid gamla tiders halakha. Här behöver vi se att även vi befinner oss i en övergångsfas från exil till upprättelse, där allt fler judar upptäcker sin Messias (den messianska judendomen) och fler kristna vill identifiera sig som gudfruktiga på någon nivå. Det handlar om en förberedelsetid inför den messianska eran då undervisning ska utgå från Sion och då alla folk ska dra upp till Jerusalem för att tillbe Herren och fira lövhyddohögtid.
David Åhlén