För några veckor sedan iom att den nya Torahläsningscykeln påbörjades gick jag med i FFOZ’s Torah Club som under två års tid genomför kursen “Jesus, My Rabbi”. Min intention är att publicera anteckningar från kursen här på bloggen varje vecka.
I samband med berättelsen om Jeshuas mirakulösa födelse och hur jungfrun Miryam (Maria) blev havande genom den helige Ande (Matt 1:18-25), nämner D.T. Lancaster en Talmudisk text som visar på en spännande parallell till NT texten. Där berättas om hur Moshes (Mose) far Amram skilde sig från sin fru Jochebed, allt för att undvika att en son skulle födas och därmed drabbas av Faraos påbud att alla judiska gossebarn skulle dödas. Alla hebreiska slavar följde Amrams exempel. Amram blev dock konfronterad av sin dotter Miriam som hävdade att Faraos påbud enbart gällde pojkar men att Amrams eget påbud drabbade både pojkar och flickor. Miriam påpekade dessutom att det inte var säkert att Faraos förordning skulle uppfyllas men att Amrams med säkerhet skulle uppfyllas. Amram tog till sig orden från sin dotter och återvände till sin fru Jochebed som visade sig vara gravid i tredje månaden (notera parallellen till Miryam, Jeshuas mor, som återvände till Josef i Nasaret när hon var i tredje månaden). Talmud ger en kryptisk förklaring till Jochebeds graviditet “tecken på att hennes jungfrudom återställdes” och “precis som befruktningen var smärtfri, så var förlossningen smärtfri” (b.Sotah 12a).
Är berättelsen från Talmud sann? frågar sig Lancaster. Egentligen spelar det ingen roll, det viktiga i sammanhanget är att Matteus och andra judar i nytestamentlig tid kände till legenden om Moshe mirakulösa födelse. I ljuset av berättelsen blev Miryams (Marias) mirakulösa befruktning ett tecken för de troende. Likt den första förlossaren Moshe så var Jeshua, den som skulle frälsa Israels folk.